Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Fröman: Burgar i havet. Storö och Lillö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klubbens styrelse senast anförtrotts naturvännen Josef
Nordström, en nitisk men uppskattad väktare, välkänd för många
tusen Karlsöresenärer.
Karlsöklubben är till väsentlig del en jaktklubb och har på
Storö infört en harstam på flera hundra djur. Harjakten äger
rum under ett par på varandra följande höstdagar. Tyvärr göra
de många hararna betydlig skada på öns växtlighet — mindre
dock under senare år, då vinterutfodring ägt rum. I början av
augusti, strax innan tördarna lämna ön, brukar en tördjakt
anordnas för att uppehålla jägartraditionerna från hedenhös.
Fisket är i våra dagar obetydligt mot förr. Ännu för femtio
år sedan funnos i Storös Norderhamn nära trettio strandbodar.
Av de urgamla fiskarstaden stå oss nu blott två bodar åter.
På Storö mötas fornt och sentida. Den moderna fyrens fyra
gånger tre strålknippen svänga i disiga höstnätter stadigt motsols
över de många minnenas land. Genom täta sommardimmor
bölar mistluren som en urtidens jätteko. Och då ljuset och ljudet
båda äro maktlösa, gå de senaste dagarnas radiovågor säkert till
pejlande ångare långt ute på havet.
Wöhler försökte återställa de förstörda skogarna, vilkas rötter
han stötte på, då han grävde i Storös dalar. Man kan gott säga,
att han misslyckades. Men ljusgröna, vitblommande, giftiga
weichselsnår äro sedan den tiden stadda i livlig spridning över
hela ön — de första planterades till hararnas skydd. Vid sidan
av sådana nykomlingar finnas på båda öarna många kvarlevor
från längesedan förgångna, varmare och skuggigare tider.
Märkligast och mest uppmärksammade äro de i Skandinavien ytterst
sällsynta växterna hjorttungan och Karlsösallaten, av vilka den
senare nu ej står att finna annorstädes norr om Mellaneuropa.
Nutidens vintrar äro blida, snöfattiga, nästan isfria.
Ålkråkorna — skarvarna — som då sitta mörka, långhalsade,
spöklika på fågelbergens hyllor, gräsänderna i strandvattnet,
kniporna och alfåglarna ute på havet, snösparvflockarna på Röjsu
hajd eller de många hararna — inte behöva de lida mycket av
kölden under vintermånaderna. Vem tänker i denna stund på
att en ny köldtid kan komma, då Karlsöarnas klippor krossas
under nya, väldiga ismassor samt sköljas bort av nya hav?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
