Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkan Tjerneld: Sarek i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjlighet att få med allt, än att begagna pulkan. Av våra tretton
skiddagar gingo fyra och en halv åt till pulkdragning, under de
övriga hade vi samma lättrörlighet som skidlöparen som startar
från en turiststation.
När det emellertid gäller färden upp till Sarekfjällen är detnågot
mer som förefaller att stå hindrande i vägen, nämligen
avståndet. »Det ligger så långt borta» är en vanlig invändning, så
fort det blir tal om färder till dessa fjälltrakter. Men är det inte
ofta en viss bekvämlighet, som lockar fram en sådan invändning?
Onekligen är det ju bekvämare att på kvällen stiga på tåget i
Stockholm eller någon annanstans för att så nästa morgon eller
middag kunna spänna på sig skidorna och promenera uppför
Åreskutan eller Glucken, Njulja eller Riksgränsfjället och vad
nu »järnvägsfjällen» heta. Kanske man genom denna snabba
förflyttning dock går miste om något. Det hela blir så lättköpt.
Sarek däremot nalkas man successivt, fjällsinnet inom oss hinner
växa fram i ro. Allt eftersom man övergår från tåg till buss,
från buss till släde och från släde till skidor, så tilltar intimiteten
med bygden och naturen. Starkt kände vi det de första dagarna
av vår färd.
När från Jokkmokk bussen fört oss fram till Björkholmen, vid
östra änden av Skalka, sågo vi första gången de vita
Sarekryg-garna, som under den kvällsliga tremilsfärden i släde över
Skalka, med anlitande av vårvinterljusets alla resurser, fyllde
oss med förhoppningar, djärva planer och entusiasm. Efter
övernattning i den lilla byn Tjåmotis, ett och ett kvarts dygn från
Stockholm, började vår skidfärd.
Under första etappen, till Aktse, har man en dryg stigning i
början, men tar man som vi en häst till hjälp de första
kilo-meterna för uppforsling av pulkorna så behöver inte konditionen
frestas allt för hårt.
Dagsfärden Tjåmotis—Aktse för ett kraftigt steg närmare Sarek.
Det som karakteriserar den skulle jag vilja säga är Snavva och
Laitaure. Snavva är något i och för sig högst obetydligt, en liten
gård halvvägs till Aktse, där man är glad att få rasta. Mer än
Aktse representerar Snavva sista bebyggelsen på vägen in i fjällen.
Hit kommer nästan aldrig andra än farande lappar. Emellertid
tröstar man sig med telefon, som under våra timmar i Snavva
var i livlig funktion. Lapskan forsade fram genom telefontrådarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
