Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingvar Andersson: Vasaborgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vasakungarnas tid, men tillräckligt mycket är bevarat för att tiden
skall stå levande fram för oss, då vi ser dem. Gripsholm kanske
främst. Den första anblicken då man kommer in genom porten
och ögat fästes vid de i ryska kriget tagna kanonerna mot
bakgrund av den kompakta tornrundeln, är svensk Vasatid i
kärnfull sammanfattning. På samma sätt Vadstena, vars fasad inte
kan lämna någon betraktare oberörd, med sitt fasta lugn, som
inte förvanskas, endast ytterligare markeras av portalens rika
utsmyckning. De mäktiga vallar som förband rundlarna, är
borta, men tar man fantasien till hjälp, kan bilden göras fullständig.
Om Kalmar gäller något liknande, och här kommer annat till:
de unika praktrummen, den berömda brunnen och många
fantasieggande detaljer, som hjälper oss att tänka oss tillbaka till
den tid då hertig Erik residerade och Johan III byggde där, då
rundlarna reste sig och bastionerna sköt fram till skydd för den
viktiga kuststräckan, inte så långt norr om den dåvarande
riksgränsen. Uppsala är väl starkare förändrat, men själva dess
dominerande läge ger mycket av Vasarnas lynnesart.
Senare sekler har avsatt sina spår på alla dessa borgar. Nya
smäckrare påbyggnader har gjorts på rundlarna, nya spiror har
ersatt de ursprungliga. Men ändå går det hela väl tillsamman.
Det finns, vågar man kanske säga, i de skiftande stilarna något
svenskt, trots anpassningen efter utländska konstideal; de
nyanserar men fördärvar inte intrycket av Vasatid. För en sentida
betraktare, som inte är konsthistorisk specialist, smälter allt
naturligt samman.
Det finns inte mycket kvar av den svenska renässanskultur,
som blomstrade vid Vasahovet. Men spridda notiser i krönikor
och räkenskaper kan ändå bli till ett levande helt, och det är
borgarnas förtjänst. De är alla späckade av minnen. På Uppsala
slott, eller rättare vad som då fanns därav, firades Erik XIV:s
kröning, den yppersta statsrepresentativa akt som Sverige
dittills hade bevittnat, med björnhetsning, fyrverkerier,
akrobatuppvisningar, torneringar, banketter och processioner; det var
då som enligt bevarade räkenskaper lön betaltes till »fyra
djäknar, som hava stött kryddor på slottet i fjorton dagar». Sex år
senare utspelades här Sturetragedien, då Erik på väg från
slottsbacken till herr Nils’ fängelse »gick så fort, att drabanterna
måtte trängt varannan ihjäl i porten». På Gripsholm höll Gustav
Vasa fest med sina rådsherrar, då hans söner hade blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
