Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: På Vasavägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den senare fick sin nutida bebyggelse på 1700-talet och bjuder på
en träarkitektur präglad av trevnad och behag: jag har för min del
sett något liknande blott i de finska städerna Kristinestad och
Borgå. I mer än ett av dessa hus med nobla proportioner och
stilfullt enkla fasader kunde man tänka sig att Tant Grön, Tant Brun
och Tant Gredelin kunde bo; och det gladde oss att ibland se det
så orättvist föraktade planket, vilket väl hållet och målat i
passande färg är en prydnad för gammaldags svenska
småstadskvarter, samtidigt som det gör trädgården till husfolkets ostörda
privatmiljö. Staketet eller den låga häcken ger inga dylika fördelar,
drar endast sitt avvisande ägarestreck, bakom vilket man dricker
sitt kaffe som i en offentlig park. Med de ståtliga patricierhusen
omväxlade små låga stugor efter slingrande gator, där Flitiga
Lisa blommade i fönstren, täpporna hade en storlek av några
kvadratmeter och tvätten hängde ibland högre än takrännan.
Åtminstone förr tycks det mest ha varit sjöfolk som bott här. Ingen
som kommer till Kalmar bör försumma att leta sig in till Gamla
kyrkogården med dess lummiga träd och glesa gravstenar på
gräsmarken, där den medeltida stadskyrkan var belägen, tills
den sprängdes under kriget 1678 för att inte bli till nytta för
fienden. Om dess storlek vittna de under marken bevarade
grundvalarna. Enligt forskningen var den sannolikt av samma typ som
Linköpingsdomen.
»Idyllen här kring Stadsparken, Södra kyrkogården och Gamla
staden», säger Hofrén med rätta, »är i själva verket så stark, att
man har mycket svårt att för inbillningen trolla fram den forna
stolta stad, som reste sig här.» När Otto Edelstam i sin
Kalmaruppsats i Turistföreningens årsskrift 1916 kommer in på det
forna Kalmar, betonar han visserligen att det inte är möjligt att
avgöra hur staden såg ut under medeltiden, men han skriver att »de
flesta husen voro enkla trähus troligen fordom liksom nu
omgivna av trädgårdar». Inte annat än jag kan förstå verkar den bild
Hofrén manar fram av den försvunna staden, med
trappgavelshus längs smala gator och ett sjudande folkliv, betydligt rimligare.
Det är svårt att tänka sig att detta Kalmar, det medeltida Nordens
Genève, kongress-staden framför andra, som titt och tätt fick
mottaga skaror av förnäma män med ansenliga följen, skulle
sett ut som någon av de svenska småstäder vilkas lantliga typ
resenärer från kontinenten fäste sig vid. Det var dessutom en
betydande handels- och stapelstad med intima tyska förbindelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
