Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Gräns och bygd. Några kartor över svenskt 1500-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en praktiskt taget fullständig obefintlighet i norr, där bygd
sakta och säkert vanns i ödemarken.
I söder och väster ha vi lättast att i detalj föreställa oss
gränsens förlopp. Gränserna mellan de nutida landskapen Småland
och Blekinge-Skåne-Halland, mellan Västergötland-Dal och
Bohuslän och i stort också mellan
Hälsingland-Medelpad-Ångermanland och Jämtland-Härjedalen var den riksgräns, som skilde
svenskt land från danskt-norskt. Endast i Götaälvsmynningen
hade vi ett utsläpp västerut till världshavet. Bortsett därifrån var
Sverige en innanhavsstat, som var beroende av dansk
Öresundstull för sjöfart på Väst-europa. Älvsborgs återlösen fingo vi betala
1571 för att hålla den lilla gluggen öppen. Det var den första
Älvsborgs lösen, och den upprepades på 1600-talet, innan Sverige
säkrade sin vattengräns i söder.
I öster var gränsen delvis flytande. Från Systerbäck i det inre
av Finska viken halverade den Karelska näset; där fanns det
bygd på både den svenska och den ryska sidan. Men bara något
nordligare var man inne i ödemarken med dess ovissa
utmarksförhållanden. Visserligen hade redan ett par hundra år tidigare
en gräns uppdragits i Nöteborgsfreden 1323, men denna hade
råkat i glömska, så som en gräns i ödemarker lätt kan göra.
Den finska bebyggelsen utvidgades genom fortgående kolonisation
av ödemarken också på bortsidan av gränslinjen, och en ny sådan
fastställdes till sin sträckning, åtminstone halvvägs upp mot
Ishavet, under 1500-talets sista decennium. Detta skedde genom
freden i Tevsina 1595. Norr om Ievare delas ödemarken mellan
Sverige och Ryssland genom en linje upp till Enareträsk och
därifrån ut till Ishavet.
I själva verket kan man ju för 1500-talets befolknings- och
näringsförhållanden betrakta den exakta sträckningen av
gränsen i norr, allt från Karelen i öster utefter den vida bågen norr
om Sverige—Finland och efter fjällkedjan mot Norge, som mera
likgiltig — den gick ju överallt fram genom kompletta
ödemarker, många hundratals kilometer från närmaste svenska bygd.
I fjälltrakterna på västsidan kan gränsen sägas utgöra en mindre
preciserad förelöpare till vår nutida riksgräns mellan svenska
Lappland och Norge. Längst upp mot Ishavet var den
omtvistad, då den svenska kronan under hela 1500-talet ännu hävdade
en rätt att uppbära skatt av »Västersjölappar»; den uppbars t. ex.
1570 med tre mark för varje skattskyldig »vad Gud givit dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
