Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Bergslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teori som förbundit Knut Erikssons myntning med den första
gruvdriften i större skala är riktig. Man har antagit att kung
Knuts silver kom från Öster-Silvberg i Dalarna. Flera andra
silvergruvor ha sedan upptäckts i äldre tid, men endast Sala
gruva motsvarade, åtminstone en tid, förhoppningarna.
Det är icke uteslutet, att silvermalm redan tidigare brutits i
Salatrakten. Det enda man vet är dock, att den gruva som givit
orten dess berömmelse upptäcktes 1510. En verklig silverfeber
tyckes genast ha blossat upp. »Både lekte och lärde, alla som bo
här uppe på 20 mils avstånd», ville vara med. »De köpa maten
ur munnen på oss med sina penningar», klaga Norbergs
bergsmän. Arbetet sattes genast i gång för kronans räkning. Men
ansenliga andelar upplätos också till en rad andliga stormän, och
dessutom deltogo ett antal bergsmän i driften. Kronan och
bergsmännen blevo till sist ensamma om berget.
Under Gustav Vasa nådde brytningen sin höjdpunkt. Över 3 400
kilogram silver producerades årligen, då gruvan gav mest
(1538—1548). Men därpå gick avkastningen hastigt tillbaka. Efter år 1568
kom man aldrig upp till 1 000 kilogram, och vid århundradets
slut fick man nöja sig med cirka 200 kilogram om året.
I motsats mot andra gruvor låg Sala silvergruva mitt i en
åkerbruksbygd. Provianteringsfrågan var därför här lättare att lösa
än eljes. Andra bekymmer funnos dock. En svårighet var brist på
vattenkraft. De äldsta hyttorna drevos med trampbälgar. Men
Gustav Vasa började vattenbyggnader, som till sist skulle skapa
ett helt system av uppdämda — nu åter sänkta — sjöar. Snart nog
blev faran för ras överhängande. Johan III kallade en gång
gruvan »den mördarekulan, som så många människor äre blevne
ihjälslagna uti». Säkerligen var det icke lätt att under sådana
förhållanden skaffa arbetare. Erik XIV hade därför tillgripit den
olyckliga utvägen att skicka krigs- och straffångar till berget, och
både Johan och Karl följde exemplet. Att fångarna voro svåra att
disciplinera är lätt att förstå, helst som de — och särskilt de
livdömda — alltid användes på de farligaste platserna. Men för att
tygla dem begagnades också brutala metoder, som bilda en av de
mörkaste fläckarna i vår sociala historia. Genom fångarbetet sänktes
den ekonomiska och moraliska standarden även hos de fria
arbetare, kronan och bergsmännen nyttjade. Drag som tyda på
förvildning saknas ej.
Redan från början synes kronan ha gjort anspråk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
