Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och nu är det nyårsdag. Vi ha kommit från ottan i kyrkan,
dit vi farit i slädar med flammande bloss, vi ha druckit
kyrkkaffe framför en sprakande eld på öppen vit härd och nu behöva
vi röra på oss.
Förstudörren gnisslar i kölden, då vi stiga ut och snön knarrar
under fötterna. Vi gå nedför backen förbi de urgamla, i en annan
generations tid hamlade lindarna, gårdens vårdträd, där det
växer rönn och vinbärsplantor i de ihåliga stammarnas klykor,
vi vandra genom björkhagen förbi den väldiga boken ner till
sjön och komma ut på den snötäckta, vida isytan.
Solen står låg och blek i skogsranden bakom oss,
strandträden äro nyckfullt pudrade av den sista snöstormen och sjön har
lagt sig lite ojämnt. Vi känna det under våra fötter som långa,
sugande stigningar, men vi se det knappast i det villsamma
vinterljuset. Långt, långt ute kommer en ensam släda förbi. Häst
och karl är bara mörka punkter, som glida genom en vit
oändlighet och bjällerklangen är hjälplöst ensam i tystnaden.
Då och då råmar isen, på avstånd eller alldeles intill oss och
när en spricka plötsligt ristas under våra fötter, stiga vi åt
sidan och betrakta misstänksamt vårt golv ett ögonblick, innan vi
fortsätta. Djupets makter äro i rörelse.
Raden av sångsvanar, våra långväga gäster var vinter, ligger
därute på sin vanliga plats mitt på fjärden. Då vi sakta närma oss,
reser sig en och annan av de väldiga fåglarna och står vaksamt
beredd. De tala med varandra i klagande moll. Det finns inget
annat språk, som så smälter ihop med vinterdagens ensamhet ute
på en frusen sjö.
Men vi böja av och störa dem inte. När skymningen kommer,
skola vi höra deras tåg draga över vårt tak och skymta deras
vingar mot stjärnorna.
Ur furan på yttersta udden löser sig oförmodat en mörk kropp
och kastar sig ut i rymden. Tjädertuppen susar över viken, ett
kolsvart fantom inne i den ärggröna vinterhimlen. Vi stå stumma
och betrakta hans makalösa segling på orörliga vingar.
Tystnaden ringer i våra öron som en sorlande oändlig ström. När vi
sedan sakta åter närma oss hemstranden, står därute på viken
en kort, satt gestalt, klädd i vadmal och skinnmössa och sysslar
med mystiska ting. Han stöter och stöter med ett litet spett och
ibland böjer han sig ned och öser upp issmöle med den
vantklädda handen. Så står han tämligen stilla en stund och utför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
