Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några ritualmässiga rörelser med en käpp, som han för ned
i hålet och undersöker. Det är August själv, »Kungl.
Väderlekens Huvudstadsbyrås» egen tjänsteman, upphöjd till avläsare
av vattenstånd och istjocklek, ute på högtidlig inspektion; i
vardagslag ingenting mer, men heller ingenting mindre än
yrkesfiskare och yrkesjägare, en relikt från forna tider, son av
Fiskare-Sven, som neg som elt fruntimmer av idel gäckeri och som kunde
förtrolla bössor och vilda djur och som varit med om det sista
vargskallet i Sunnerbo.
Nu är August själv över de sextio och börjar bli grå i huvud
och mustasch, men hans ögon plira under de buskiga brynen
av livsaptit och humor.
Han vet allt om vilda djur och just i dessa betydelsefulla
dagar mellan jul och trettonde gör han dessutom andra
djupsinniga iakttagelser. Ty det är nu man kan läsa ut genvädrets mystik
ur dagarnas välvning.
Dånar sjön mycket på sjätte till nionde dagen av de tolv efter
juldagen, få vi väldiga åskor i sjätte till nionde månaden.
Vräker snön ner nu, blir det svåra regnväder under månader med
samma ordningsnummer. Är det sol med hög luft vid
nyårsskiftet, få vi varm och solig sommar. Genvädret slår aldrig fel.
August har sett vetterljuset slå som den finaste eld i la’gårdarna
och han har, underlig till mods, sett ett annat ensamt ljus lysa
i en hage utanför någon stuga, »förbådets» kusliga tecken, som
man knappast kan tala om, och smugit sig dit på sock i
höstnatten för att kontrollera, om del pekade på hans stuga eller en
annans. »Men de’ var ingen fara, det pekte på Anders-Johans.»
»Och ser han. innan året va’ gået, va’ käringa hans dö, så en
kan se, att de’ spår rätt, de’ där lyset».
När vi lämnat honom, går solen ner bakom granskogen och
några ögonblick flammar allting i rött, overkligt som på teatern.
Så ligger gården framför oss igen med ljus i fönstren och
röken från skorstenarna som en fin, grå slöja lodrätt upp mot
himlen. Stjärnorna tändas, sjön mumlar en smula därnere till avsked.
Vi gå in till brasa och värme, tända julgranen, knäcka nötter
och brygga glögg.
Finns det något finare än att komma hem efter månaders landsflykt?
Jag ror ensam över sjön i vårkvällen och sjön är orörlig som
en ruta. Men efter båten ligger svallet och vaggar som en mörk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
