Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Tunberg: Elvahundratalet i Sveriges historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trotsa våra mödor att skingra dunklet kring de stora
utvecklingslinjerna i landets politiska historia. Här skall blott göras ett
försök att sammanfatta några av de numera påvisbara huvuddragen,
Det svenska elvahundratalet är — liksom motsvarande tidsrymd
i Nordens historia över huvudtaget — en typisk övergångsperiod.
Forntiden har gått till ända och medeltiden är på frammarsch.
Mycket av det gamla Sverige är på avskrivning och många nya
impulser sträva att göra sig gällande. Dragen i tidens anlete bliva
därigenom lösliga och föga markerade. Man handlar men har
ej klarhet över sin gärning; man vet ej vart det bär hän.
Rikets författning och samhällsstyrelse förändrades på
väsentliga punkter.
Vid forntidens slut utgjorde Sverige i huvudsak ännu ett
förbund av ett flertal tämligen självständiga land, landskap.
Visserligen hade en riksbildning tidigt satt in. Dess frukter hade visat
sig i de redan vid vår tideräknings begynnelse skönjbara staterna
Svetjud och Götland och sedermera — från senare hälften av
första årtusendet efter Kristi födelse — i samlingsväldet Svea
rike, Sverige. Men riksbildningen hade länge varit mera formell
än reell. Av gemensamma institutioner fanns det vid sidan av
konungamakten så gott som inga och livet fortgick i de gamla
provinsiella banorna. Konungadömet självt hade endast inom det
svenska kärnlandet, Svetjud, lyckats skapa fastare grundvalar
för sin ställning och uppgifter; i övrigt tedde det sig säkerligen
såsom ett utomstående institut, vilket väsentligen spelat och
spelade sin roll såsom militärt och utrikespolitiskt sammanhållande
band. Vad som skulle varda av ett dylikt samhällskonglomerat,
var en öppen fråga. Man kunde se emot konsolidering, man
kunde se emot söndersprängning.
Elvahundratalet bragte om ej konsolidering så åtminstone de
första ansatsen till en sådan. På ytan tycktes förvisso så ej vara
förhållandet. Den Stenkilska ättens utgång på 1120-talet medförde
en svår tronföljdskris, varvid gamla motsättningar mellan Svetjud
och Götland åter kommo till uttryck. Krisen löstes icke, men
utmynnade i en egendomlig växling på Sveriges tron av de
Sverkerska och Erikska ätterna. Situationen kunde synas förvirrande
nog. I själva verket arbetade dock de enande och
sammanbindande krafterna på djupet. Genom Erik den heliges kungagärning
beseglades även i Svetjud den kristna trons slutliga seger, en viktig
förutsättning för det gemensamma konungadömets obetingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
