Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i nordost till Kroppefjäll i väster. Nere på Kållandsö skiner det
vita Läckö, Skarabiskoparnas borg, som längre fram i tiden av
Magnus Gabriel De la Gardie förvandlades till den skönaste och
vemodigaste illustration till den gamla texten: »Sic transit gloria
mundi.» Där bortom övergår skärgårdsbandet omärkligt i det
långa Värmlandsnäs och gömmer sig den ensliga Lurön, där
Varnhemsmunkarna först byggde sitt kloster.
Man undrar inte på att de inte stannade länge därute i
ensamheten, där särskilt vintrarna måste ha varit påfrestande.
Men deras väg gick ju inte direkt till Varnhem. Om man vill
följa den skall man från Högkullen bege sig österut till
Lugnåsbygden inne i skogen mellan Kinne härad och Vadsbo. Från
Lugnåsberget, en liten avlägsen släkting till Falbygdsbergen och
Kinnekulle, ser man åt alla sidor en krans av blåa berg och som
kronan på dem Billingens platå i söder och Kinnekulles pyramid
i nordväst. Hela platån är bördig och odlad, och säkert ledo
munkarna ingen nöd så länge de bodde här, men det var ju
inte länge de stannade, och deras kloster är spårlöst försvunnet.
Munkarnas väg gick vidare, liksom vår. Den sänker sig
genom skogen till Stora Eks corps de logis — ett utsökt prov på
1700-talets herrgårdsarkitektur — vänder söderut mellan
Billingen och Klyftamon och förirrar sig plötsligt i Valle härads
förbryllande virrvarr av buktande gröna åsar, kulliga åkrar,
lövängar och blåa sjöar, ett impressionistiskt landskap, liksom
enkom skapat för romantikens poeter. Men snart sticka Varnhems
svarta spiror upp mot Billingens sluttning, och munkarna ha
funnit den fristad, där de sedan — när schismen med kung Erik
var över — fingo ha det gott på alla vis tills kung Gösta drev
dem ur bo.
Vi fortsätta söderut över Bjällums lider. Hornborgasjöns
klarvatten blänka som silvertackor i eftermiddagssolen, Slafsan
sköljer kalkhällarna under Hornborga bro, och på Ekornavallen
sova korna mellan gravars och bautastenars långa skuggor.
Under lärkors jubel öppnar sig Falbygden mellan sina blå berg,
och det känns som en lycka att återse den.
Mot natten börjar västerhimlen skifta i blekgult, rosenrött och
turkos, medan zenit djupnar i färgen. Mösseberg står svart mot
den ljusa grunden, Brunnhemsberget blånar, men Ålleberg
fångar in i det sista återskenet av en sjunken sol. De varma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
