Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andreas Lindblom: En liten gosse upplever 1100-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andreas Lindblom:
EN LITEN GOSSE UPPLEVER
1100-TALET
Den gamla kyrkan låg alldeles vid prästgårdens trädgård eller
kanske det är hövligare att säga att trädgården vågat sig fram
ända till kyrkmuren. Det var i varje fall bokstavligen i skuggan
av den höga kyrkväggen som de nio prästbarnen lekte datten
eller gick på styltor, som köksan rensade fisken och julgrisen
hängdes i bakbenen från grågyllenträdets nedersta gren. Strax
bredvid låg potatiskällaren och klockstapeln som var uppbyggda
på nunneklostrets murrester. Även här var sålunda Guds och
prästens nyttigheter blandade om varandra. I ännu högre grad
skulle man kunna säga detta om prostinnans matkällare som
helt enkelt var inrymd i det år 1609 nedbrända kyrktornets
bottenvåning. Där var väggarna ännu svarta av sot och takets bjälkar
till hälften kolnade. Där luktade brand och sillake och rökt
skinka. Och där tyckte man att det kändes isande kallt mitt i
sommaren.
Lille Jonathan var elva år och hans käraste tillhåll var alla de
krypin som fanns i kyrktornet och klosterruinerna. Till det
roligaste hörde att kliva opp i klockstapeln. Där hängde jättelika
klockor i ofantliga bjälkar. Där var mörkt och kusligt när
luckorna var stängda och ljuset kom in bara som vassa strimmor.
Kväljande kändes doften av tjära, fett och färska rep. Likbåren
och de förrostade gamla gravkorsen och de år efter år bevarade
begravningskransarna av glas ökade klockstapelns stämning av
förgängelse och dom. När det klämtades afton, som man alltid
gjorde under sommaren, var Jonathan dock inte rädd att gå dit.
Det gamla fattighjonet Niklas drog med sina trötta armar svagt
och långsamt i repet och klämtade tio slag medan hans
förvärkta fingrar flyttade träpinnen i väggen tio gånger från hål till
hål. Niklas pratade aldrig med någon människa. Han bara talade
med obeskrivligt pipig stämma till den stora svarta katten som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:28 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1942/0193.html
