Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Paasche: I gränsbygder och lappmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag då de skulle över en öppen sjö, fällde de träd och band dem
samman till små flottar, var flotte bar tre till fyra man. Sverre själv var
sist med sin flotte och den låg djupt. Då kom en man springande ner till
stranden, en som blivit efter, uttröttad av vandringen — skogen var
ingenstädes så djup som här. Sverre hade varit den siste att lägga från
land, han hörde mannen ropa och gick in till stranden igen och tog
honom ombord på flotten. Nu låg den farligt djupt, de fem ombord stod i
vatten till knäna, heter det. Men fram kom de och lade till vid en
trädstam, som från land låg ut i sjön. På den steg de upp — konung Sverre
sist. Flotten såg de aldrig mer, »straks kongen steg av flåten, sank den
som en sten», säger sagaförtäljaren.
»I to dögn ennu var Birkebeinerna i ödemarken uten annen mat enn
sevje. Tredje dagen var de dödströtte; men like fullt kjæmpet de sig frem
gjennem skogen, inntil det bare var 12 mils vei til bygd. Nu satte de
over en stor elv og la sig ned på elvebredden, efterhvert som de nådde
frem, og orket ikke å gå længer, så trötte var de.» De blev liggande och
såg efter Sverre, som kom sist; han drev ett långt stycke nedåt med
strömmen, innan han nådde land. Han och de två, som följde honom,
tog en kort vila. Därefter gick han bort till de andra och gav dem mod;
nu var det icke långt till bygden, sade han, och till kristna människor.
Så kom han fram till Jämtlandsbygderna. Och fredagen den 10 juni,
dagen före pingstaftonen, stod han framför Nidaros (Trondheim).
Halvannan månad hade färden dragit från Värmland och dit.
Lyckan följde Sverre i Tröndelagen; på tinget i Nidaros blev han
korad till Norges konung. Men sedan kom motgången; på nyåret 1178
sökte han sig åter över till Värmland. Härifrån föll han in i Bohuslän
och tog Kungahälla. Men framgången blev icke långvarig. Sverre ville
till Nord-Norge igen; nu som förra gången tog han vägen genom Sverige.
Med 240 man bröt han upp från Värmland. Men denna gången gick
han mera östligt än den förra, det gällde att undvika de värsta ödemarkerna
och att så mycket som möjligt hålla sig till bebyggda trakter. Han
drog genom Tiomilaskogen till Järnbäraland (till Äppelbo och Siljansbygden?)
och därifrån till Hälsingland. Vid Alfta, väster om Bollnäs,
mötte honom en bondehär på mera än 3 000 bönder, säges det, av vilka
120 var i full rustning. De hade högtidligen svurit, att var och en, som
gav Birkebeinarna lejd eller lät dem komma vidare genom landet, skulle
bära nidings namn. Nu stod de där och lät Sverre förstå, att vidare kom
han icke. Och icke fick han visa sig på tinget, sade de, de ville icke
underhandla med honom. Slutet blev emellertid, att Sverre fick komma
till hälsingarnas ting och tala inför de där församlade. Det hjälpte.
Konung Sverre lät nämligen två hästar ledas fram och påbjöd att de
skulle slaktas; hans män, sade han, fick ju ingen mat här i landet, därför
nödgades de äta hästkött — som hedningar. Men vad skulle folk i andra
länder efter detta säga om hälsingarnas kristendom och gästfrihet?
Bönderna lyssnade till konungens ord och ändrade mening. Sverre själv och
många av hans män blev bjudna till gästabud hos den man, som förut
hade föreslagit att nidings namn skulle vidlåda alla dem, som gav
norrmännen hjälp. Och andra bönder bjöd andra av Birkebeinarna till sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
