Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Paasche: I gränsbygder och lappmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så fick Sverre fortsätta vidare genom landet och kom till Jämtland och
till Tröndelagen. Några år senare fick han makten över hela Norge. Då
gifte han sig med Margareta, dotter till sveakonungen Erik den helige.
Då Sverre kom till Jämtland år 1177, rådde där norska stormän,
vänner till Erling Skakke och konung Magnus Erlingsson. Vi har alltså
anledning att tro de isländska sagor som säger, att landskapet blev lagt
under norsk kungamakt tidigt på 1100-talet.
Norr om Jämtland låg bygd, som icke ägdes av någon konung. Sven
Tunberg skriver i Sveriges Historia (1926): »Det nordligare Norrland
var ännu i stort sett oberört av den mänskliga odlingen, och svensk
bosättning påträffades endast på spridda punkter längs efter kusten
och i de stora flodernas dalgångar.»
I en norsk skrift från tiden omkring år 1270 — densamma som
återger Lodin bondes vittnesbörd om att det är klent med kristendomen i
det nordliga Jämtland — talas även om Jämtlands gränser mot öster
och mot norr. Gränslandet i norr kallas »Finnmarken», det var norrmäns
och isländares namn på lappmarkerna, det väldiga område, som sträckte
sig genom det inre Nord-Skandinavien ut till Norra Ishavet och österut
genom Finland. Vid havet väster om det nuvarande Lappland låg
norrmännens Hålogaland och var en del av Norges rike. Men det norska
landskap, som nu kallas Finnmarken, var en del — den nordligaste —
av den stora herrelösa obygden.
I Egil Skallagrimssons saga, skriven i början på 1200-talet, läser vi,
att »Finnmarken är umåtelig vidstrakt. Vestenfor og nordenfor og hele
veien mot öst går havet, og store fjorder går fra havet inn i landet.
Sönnenfor kommer Norge; men i det inre land går marken næsten like langt
mot sör som Hålogaland ute ved kysten. Spredte fjellbygder finnes oppe
i marken, somme i dalerne, somme ved sjöer. I Finnmarken er det
særdeles store sjöer og ved sjöerne stort skogland. Men höie fjell går
gjennem marken i hele dens længde; og denne fjellkjæden kalles Kölen.»
Tidigt krävde norska konungar skatt i »Finnmarken», och norrmän,
svenskar och finnar köpte pälsverk av lapparna eller drev själva jakt.
»Jämterne har rett til å jage dyr (rensdyr, elg) og ekorn nord i Finnmarken
inn til 19 mil fra Ström», heter det i den gamla norska skrift, som
handlar om Jämtlands gränser.
I en Norges Historia, skriven omkring år 1220 eller möjligen något
tidigare, står en del om lapparna, mest om deras trolldomskonster men
icke så litet om deras levnadsvanor.
»Til Norge grænser en vældig ödemark der lapper og dyr holder til.
Lapperne eter kjöttet av dyrene halvrått og klær sig i dyreskinn. De er
særdeles dyktige jægere.» Och så skildrar författaren deras färder på
skidor, över snöskavler och ner för branta fjäll. Hustru och barn har
de med sig, de brukar nämligen byta boplats, de drar från den ena
jaktmarken till den andra. »Og det finnes en uendelig mængde med dyr der:
björn, ulv, gaupe (lodjur), ræv, sobel, oter, bæver.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
