Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sigvard Malmberg: Granit och pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigvard Malmberg:
GRANIT OCH PANSAR
I.
Över de yttersta skärens skrovliga branter och släta hällar lyfter
fyren sitt torn mot den åskdova högsommarhimlen. Solen bryter
igenom, och den vita båken med den röda gördeln står där i
skarp kontur, stadig och trygg. I öster breder havsvidden ut sin
skimrande ödslighet. Långt borta i väster drar svenska landet
sin lugna, mörkblå linje mot horisonten.
Fyrfolket är inte ensamt härute. Inte nu längre. Unga män i
kronans kläder, med brunsvarta ansikten och linblekta
kalufser, halkar iväg över klipporna antingen för att klara ett
grovjobb nere vid kajen eller för att pressa in sig bakom en stenvall,
ur vilken en stålrörsmynning långsamt lyfter ett svart,
känslolöst öga. På grannön står en annan grupp ynglingar kring ett
instrument. En grå vedettbåt glider fram mellan klabbarna med
en vällastad bogserare i följe. Hela det väldiga gattet norr om
dem, som nu glittrar och gungar för en godmodig dyning,
gömmer i sitt djup ett nät av minor. Här har Sveriges försvar sina
förpostlinjer; här är vakten på skären.
Ekot av ett sprängskott studsar mjukt över vattnen och
skrämmer upp ett yrväder av måsar och trutar. Röken ligger kvar.
Vad än människorna har för sig, är naturen på fridsamt lynne
denna middagstimme. Havet viskar för sig självt. Flugorna
dåsar på de röda bodväggarna, de mest energiska tvinnar
frambenen. Bara svalorna far omkring, men så har de också
gapande ungar överallt där de lyckats mura fast sina kladdgrå
lerbon, som sitter i manshöjd mellan taklist och fönsterbåge.
Man kan se rakt in i bona.
Kring husen blommar den fattiga marken efter bästa förmåga
med stjärnblommor, styvmorsvioler, renfana och gräslök, allt på
en jordbit som är föga rymligare än däcket på en skärgårdsbåt
och som brukar ligga till hälften överspolad, när stormen sätter
an. De lägsta gräsplättarna är sträva av saltskum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:28 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1942/0307.html
