Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jumme, d. v. s. ängssyra kokt i getmjölk; själv hade jag dröjt mig
kvar bland de botaniska märkvärdigheterna uppe på Arasvare
och fick nöja mig med skildringen och med hemrodden genom
den glasklara, orörliga sommarnatten, då sjön speglade den
väldiga kransen av glaciärer och ekot kastade boll mellan
bergväggarna med varje ord man sade.
Till sist måste vi dock ta avsked av varandra: det skedde på
toppen av Unna Toki, medan en örn kretsade nedanför oss. Vi
hade tagit oss dit båtledes; och nu rodde Pirak professorn och
amanuensen tillbaka till Staloluokta, medan vi andra fortsatte
till den uppgjorda lägerplatsen längst inne i Sirkasluokta, där
Pirak skulle söka upp oss.
Professorn tycktes ha tagit det vackra vädret med sig. Vinden,
som i veckotal blåst stadigt från sydost, gick över på västlig; och
innan kvällen hade svarta ovädersmoln höljt in gränsfjällen. På
ett par timmar hade Virihaure fått ett alldeles nytt ansikte.
Man behöver inte ha strövat omkring mycket i dessa trakter för
att finna hur nära idyllen här gränsar till arktisk livlöshet. Det är
bara en dryg halvmil från de blommande videängarna på Unna
Toki till Kasakjaure, »Vildgåssjön», uppe under Ålmallojeknas
och Blåmansisens milsvida jökelfält. Och ändå kan man här tro
sig försatt till helt andra breddgrader, till Spetsbergen eller
Nordgrönland. Något mer ruvande förstenat, mer obotligt tungsint än
detta landskap i svart och vitt finns knappast inom Sveriges
gränser; dess ödslighet har sådana mått att den blir storslagen,
betvingande, på sitt sätt nästan skön. Jag såg Kasakjaure en mulen
dag. Glansen över glaciärerna hade slocknat, de låg där bara som
oerhörda block av tusenårig köld. Vattnet i sjön var vitt, inte
grågrönt eller jadefärgat som i andra jökelsjöar, utan vitt som mjölk;
sjön var blind, som ett öga över vilket starren dragit sin vita hinna.
Stränderna bredde sig kala, utan en videbuske, nästan utan en
blomma, med steril snölegemark och naken, sumpig jord i
bäckmynningarna. När man såg fjällklumparna ligga där, höga,
hotande, skäckiga av snöfläckar, men eljest svarta över det vita
vattnet, kunde man inte tro att också de hyste fjällflorans blonda
älsklighet på sina mörka sluttningar. Ingenting rörde sig, inte en
vindpust, inte ett ljud under de stumma molnen. Allt andades
bara ut en dov, kall fientlighet, som kom en frysa ända in i själen.
Så såg det ut i Nastrand, de gamla nordbornas isiga dödsrike.
Något av samma kynne kan också västra delen av Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
