Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få. Där gör sig närheten till kusten kännbar, sommaren är kallare
och fuktigare än vid östra stranden och markerna kargare och
mer snörika. Och kommer så nordvästen svepande in med väta
och köld från Ishavet, finns inte mycket kvar av den glada,
festliga Virihaure.
Det blev en orolig natt borta vid Sirkasluokta. Knappt hade vi
somnat, förrän vi väcktes av smattrande regn och stormbyar som
höll på att ta med sig tältet. Och när vi, frusna och olustiga, kröp
ut i den gråa morgonen, reste sig frågan: skulle vi vända om till
Staloluokta eller, som vi tänkt, fortsätta till sjöns västligaste vik,
Alasluokta? Blåsten hade bedarrat och regnet slutat: vi tog Gud i
hågen och fortsatte.
Långt innan vi hunnit fram till Alasluokta-kåtan hade det
börjat regna igen, fint, stillsamt, ihärdigt. Hela trakten liknade ett
trött och trist Hades. Regnet pinglade entonigt i det blygrå vattnet.
Molnen släpade lågt utmed bergssidorna, så att man bara såg de
kala, enformiga stränderna. Och som alltid i dåligt väder, hittade
vi inga växter. Men över Sarek lyste solen. Långt, oändligt långt
borta skimrade de vita och gyllene tinnarna i Ålkatj och
Pårtefjällen med samma drömlika tydlighet som miniatyrlandskapen i
bakgrunden på quattrocento-mästarnas tavlor. De kunde inte
vara verkliga, de måste vara en vision, som kom den huttrande
vantrevnaden runt om att kännas ännu intensivare.
Återfärden från Alasluokta kommer nog ingen av oss att
glömma. Den första milen hade vi en smula medvind, båten gled
undan snällt och villigt: det var som att ro i hallonsaft. Men strax
före udden vid Unna Toki kom stormen och med den störtregn i
våldsamma, iskalla byar. På fem minuter hade den piskat upp en
krabb, ettrig sjö — gudskelov rakt akterifrån. Ty vår båt var
lättrodd, men inte nämnvärt sjövärdig; hade vi fått sjön tvärs, skulle
den fyllts på några ögonblick. Nu hade vi bara att länsa
undan, ro allt vad tygen höll och hålla så nära land som möjligt
— om något skulle hända. När vi rundat Unna Toki, lyckades vi
på något sätt få båten runt och upp i sanden i en liten bukt. Med
en suck av innerlig lättnad gick vi upp i land för att göra upp
eld, torka våra kläder och vänta på bättre väder.
Vi väntade en timme, två, tre, utan att stormen visade tecken
att mojna. Vi var frusna och hungriga, provianten var slut, och
fisk hade vi inte fått sedan vi lämnade Sirkasluokta: vi måste
ta oss hem. Att gå landvägen var uteslutet: två jokkar som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
