Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stanna över natten var otänkbart: inget bränsle fanns, och
jordgolvet i den otäta kåtan var kallt och fuktigt som skinnet på en
snok. Vi måste fortsätta till Tarreluoppal. Ute var ganska mörkt.
Regnet hade nästan slutat; men fjällsidan sprutade vatten vid
varje steg som en sur tvättsvamp, och i halvmörkret klev vi
oupphörligen ned oss i gölar och bäckar. Det gjorde ju inte så mycket,
blötare än vi var kunde vi inte bli, och någon gång måste vi ändå
komma fram till kåtan, den torra, fina, rymliga torvkåtan i
Tarreluoppal. Ute på myrarna tog vi varje upphöjning för kullen med
kåtan, kilometrarna tycktes aldrig ta slut, men — äntligen, där
låg den, vi var framme.
Jag skäms inte för att jag var mycket trött. Klockan var tre på
morgonen. Och i ett sådant Herrans väder — i Kvikkjokk hade
det den dagen regnat 60 millimeter, men, sade man, »naturligtvis
kom det mer uppe i fjället» — är tre mil med tung packning en
dryg bit för en herre på fel sida om de femtio. Det skulle bli
outsägligt skönt att få ta av ryggsäcken, sträcka ut sig och sova, sova.
Joo tack — i kåtan hade en lappfamilj på flyttning behagat
inkvartera sig med allt sitt bohag och alla sina getter. Kvickare har
aldrig åtta getter kommit ut ur en kåta. Men de söta djuren hade
inte varit rumssnygga — för att uttrycka sig milt. Att ligga ned på
det golvet var omöjligt. Så förvandlades det drömda, torra
nattlägret till en bädd av genomblöta videkvistar. Men det gjorde
ingenting, allt var likgiltigt, bara man fick sova. Och det var med en
viss skadeglädje man just då man slocknade såg två
melankoliska, regndrypande getansikten stirra ned genom rökfånget.
De kunde få bilda slutvignetten till dessa anteckningar. Ty från
marschen genom den regnvåta Tarradalen finns intet att berätta.
Men jag vill hellre sluta med en vänligare bild — den av fröken
Nystedt, turiststationens utomordentliga värdinna, som
välkomnade oss till Kvikkjokk. När man en månads tid själv lagat sin
mat och ätit, suttit, vilat och sovit på marken, känns det inte
direkt plågsamt att sitta ned på en stol vid ett riktigt bord, äta
ordentlig mat och sova i en bäddad säng. Civilisationen har trots
allt sina fördelar. Men nästa sommar skall jag, om Gud vill, ändå
tillbaka till Virihaure.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
