Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oscar Wieselgren: Naturkänslan och landskapsdikten under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram till en snabbt fångad ögonblicksbild, formad på grund av
ett personligt minne, så t. ex. i de berömda raderna om
svanflocken, som lättar i morgongryningen:
Vid årans skvalp de skygga svanor
från sanka ängens åar fly
och breda ut som ljusa fanor
de vita vingars höga sky.
Hade Oxenstierna alltid skrivit så friskt och levande som i sina
bästa stunder hade hans dikter icke som nu stannat vid att vara
litteraturhistoriska dokument, som knappast läsas annat än av
fackmännen.
En verklighetstrogen redogörelse för hur en helt vardaglig resa i
Mellan-Sverige kunde gestalta sig under senare delen av
sjuttonhundratalet finner man i Samuel Ödmanns berömda skildring av
prosten Knut Lenæus i Delsbo och hans församling. Ödmann
hade blivit antagen till hjälppräst i Delsbo och begav sig på resa
dit fram emot jultiden 1768 i sällskap med en helsingestudent.
Avresan från Uppsala gick lyckligt; man for i en stor helsingesläde, i
vilken resenärer och packning gott fingo plats. Men som efter
några timmars färd ett häftigt regn borttog all snön från vägen
måste släden lämnas och vagnskjuts anskaffas, vilket hårt medtog
de stackars studenternas magra kassa. Resan från Gävle norrut
blev bedrövlig. Blott med största möda lyckades de anskaffa »en
gammal stegkärra med klumphjul», och denna var så bristfällig
att ena hjulet ständigt hotade att falla av. Efter fåfänga försök till
reparation gick den slutligen över ända mitt på vägen, långt från
närmaste gästgivargård. De resandes belägenhet var särskilt på
grund av den stränga kölden högst obehaglig. Med hjälp av en
medlidsam skjutsbonde kommo de dock omsider halvt stelfrusna
fram till Skog. Där togo deras pengar slut, och blott genom
användande av den mest utstuderade studentdiplomati — hälsningar
från professorer i Upsala, latinska deklamationer och annat dylikt
— blev det dem möjligt att fullfölja färden utan att svälta ihjäl.
Kölden pinade dem dock svårt under hela resan. Man måste ju
fara i öppen släde, och de tunna kapprockarna gåvo föga skydd
mot den isande blåsten. Den enda ljuspunkten på färden var,
skriver Ödmann, »den goda gästfrihet som uti de gamla prästhusen
hedrade helsingenationen». För nöjesresor var som man kan förstå
en tid med dylika kommunikationsförhållanden föga ägnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1943/0080.html
