Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Naturkänslan och landskapsdikten under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På övergången till det nya århundradet får den svenska litteraturen
sin första turist i den poetiske lantjunkaren Jonas Carl
Linnerhielm. Uppmuntrad av Gjörwell, som älskade både
sentimentala betraktelser och topografi med samma låga, börjar han
mot slutet av 1790-talet utgiva de anteckningar han gjort under
sina långvariga resor i olika delar av Sverige. Naturligtvis står
han i visst beroende av den tidigare litteraturen i genren,
framför allt Linnés resebeskrivningar, men till typen äro hans
resedagböcker dock annorlunda. Han reser ej för att göra lärorika
rön och iakttagelser och ej heller för att samla upplysningar om
åkerbruk och boskapsskötsel utan för att resa, för att se nya
landskap och mottaga nya intryck av naturen och människorna.
Det är med andra ord vad tiden kallade en voyage pittoresque
et sentimental. Linnerhielm var liksom Oxenstierna starkt
litterärt påverkad — särskilt av den schweiziske idyllikern
Gessner hade han emottagit varaktiga intryck — men han hade
en egenskap som gjorde honom mindre bunden av förebilderna
än Oxenstierna: han var konstnär och hade en konstnärs blick
för naturen. Påfallande är att han ofta finner träffande uttryck
för koloristiska och atmosfäriska effekter. Starkt subjektiv
känner han sig stå i nära förbindelse med naturen och lever
med i omgivningens stämningsväxlingar på ett sätt som förråder
den känslige artisten. Fri från bihanget av mytologiska och
pastorala hänsyftningar är han visserligen icke, men till övervägande
del är han dock mindre en litteratör än en intresserad turist,
och hans resor erbjuda därför ännu i dag en fängslande läsning.
På Linnerhielms tid hade också de praktiska resemöjligheterna
undergått en genomgripande förändring till det bättre.
I äldre tid gingo resor i allmänhet mycket långsamt, och
dagsresor på mera än två à tre mil voro sällsynta. Blott kurirer och
extraposter nådde ibland upp till längre distanser. En för sin
snabbhet ryktbar distansritt var den som utfördes av Stenbocks
kurir, ryttmästare Henrik Hammarberg, som red från Hälsingborg
på kvällen måndagen den 28 februari 1710 och var i
Stockholm på förmiddagen fredagen den 4 mars. Men en dylik
snabbhet var enastående och möjlig blott för en skicklig och
ihärdig ryttare. Ibland kunde till och med den officiella
postgången vara otroligt långsam som exempelvis då Elof Tegnér
den 27 juni 1802 på Rämens bruk strax norr om Filipstad
fick ett brev från sin bror Esaias i Lund, som varit på väg i ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
