Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sigfrid Siwertz: Stockholm och Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigfrid Siwertz:
STOCKHOLM OCH CARL MICHAEL
BELLMAN
Det är gott att ibland besinna sig på vad traditionen betyder
för bygd och stad. Endast minnena kan ge vår dagliga mödas
stråkvägar den fjärde dimensionen, den levande kombinationen
av rums- och tidsperspektiv. För att rätt uppskatta detta måste
man kanske någon gång ha erfarit grundheten och tomheten i
nybyggarstäder och känt den frysande ensamhetskänslan i deras
egendomligt förtunnade luft. Alla kan ju inte ha tid och lust att
bege sig på sentimentala vallfärder ned i det förgångnas så
kallade idyller, men bara det faktum, att detta förgångna finns där
och stundom osökt tonar emot oss, förändrar en stads atmosfär
och gör den mer levande och mjuk. Några finner kanske den
där mjukheten farlig för arbetstakten, för den tekniska
accellerationen. Klipp av och störta vidare, är deras lösen. Men man kan
inte ostraffat klippa av, det är självstympning och leder
slutligen till gemytets förblödning. Vårt nu kan i själva verket inte
leva utan det förflutna. Vi är det förflutnas barn och det är detta,
som genom nuets port bär oss fram mot förnyelsen.
Nå, jag anser mig inte med allt detta precis ha bevisat att
Bellmanstraditionen är absolut nödvändig för Stockholms
existens. Men utan den vore staden inte vårt Stockholm, liksom
Wien inte vore Wien utan Schubert och herrarna Strauss. Det är
övertonerna som ger klangfärgen dess skönhet och dagens hårda
metalliska brus vore ännu ödsligare, om man inte någon gång
genom det kunde höra knäppningarna från Bellmans luta.
Vad jag nu här har att bjuda är bara några enkla promenader
med lystring åt den där lutans håll. Jag höll på att säga att det
gör nästan detsamma var man går. Till och med vid
Surbrunnsgatan borta i det ödsligaste Sibirien fanns där ett värdshus vid
namn Clas på Hörnet, som Bellman ingalunda försummat.
Inskriver man i en karta över vårt nuvarande Stockholm den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1943/0125.html
