Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Stockholm och Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för resten egendomligt att se ordensparodiernas förkomna garde
skjutsas i alexandrinens otympliga galavagn. Bellman var inte
ensam om att söka ge sina parodier den rätta pompan genom
att bruka tragediens versslag. Men resorna blir för långa, det
högtidliga skumpandet för enformigt. Alexandrinerna lyckas
ibland rent av göra Bellman tråkig, ett slags negativt under.
Ja, det är egentligen bara i Epistlarna som Bellman riktigt
förmått att lyfta de förkomna upp i diktens élysée, till ett liv i
glans efter döden. Han gycklade med eländet, men detta
odödliga gyckel blir till ett slags förlösande barmhärtighetsverk.
Vi återkommer till den högintressanta huvudfrågan: Varför
har Bellmansdikten i så hög grad hållit sig till »la canaille»,
varför detta kuriösa sociala grodperspektiv, varför denna
begränsade livsspegling hos en av alla tiders rörligaste
impressionister? Att hans öga snabbt och fördomsfritt och fullständigt
kunde arbeta med vilka typer som helst, det ser vi bland annat
i en för övrigt föga märklig dikt, där han skildrar figurerna på
ett bekant kopparstick av Hogarth, A midnight modern
conversation. Det är med verklig ledsnad man i samband med detta
läser att när Svenska akademien omsider 1791 gav Bellman det
Lundbladska priset på 50 rdr, så motiveras utmärkelsen i
protokollet med att: »herr Bellmans quäden vunnit en slags
autorisation äfven af de alfvarsammare i nationen och dessutom ej
målade passionerna på en retande men avskräckande sida, i
hvilket afseende herr Adlerbeth liknade dem vid den bekante
Hogarths taflor.»
Man kan knappast tänka sig något mer missvisande.
Akademier är nog gunås dömda att missförstå genier av Bellmans art.
Vad denne skrev och sjöng för, så inte var det för att skrämma
sina kära stockholmare in på dygdens väg. Nej, han hade bara
en tanke och det var att göra dem glada. Och därmed lyckades
han också i allra högsta grad. Man kan i detta sammanhang
inte undgå att erinra sig hur förbluffad, hur kungligt road den
aristokratiske poeten Johan Gabriel Oxenstierna kände sig, när
han första gången hemma hos kommissarien Lissander fick höra
Bellman föredra sina verk. Hemkommen vaknade han mitt i
natten och häpnade och storskrattade. Han skriver om Bellman
i sin dagbok: »Han sjunger sjelf och spelar på Cittra. Hans
gester, hans röst, hans spelning, som äro oförlikneliga, föröka
ännu mera det nöje man har af sjelfva versen, som är alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
