Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Fries:
ITER DALEKARLICUM
»Resan begyntes i Fahlu stad, stäldes uppåt genom
Österdalarne ...» Så börjar Linné skildringen av sin Iter dalekarlicum,
den stora resa han företog pä sommaren 1734. Carl Linnæus
var då en ung man på 27 år men hade redan bakom sig sin
första sedermera så berömda landskapsresa, Iter lapponicum.
Berättelsen om dalaresan, i original en foliant på 177 sidor,
är den första stora skildringen av Dalarna; landskapet, dess
ytformer, berggrund, jordmån och nyttigheter, örterna och
djuren på marken, fåglarna under himmelen, folket och dess
hushållning i byalag och utmarker — allt detta fogas här tillsammans
i notis efter notis av beundransvärd konkretion och åskådlighet.
Ur det hela stiger en bild av Dalarna sådant Linné såg det i sol
och regn och växlande dagrar under några högsommarveckor
för tvåhundra år sedan. Allt är nytt för resenären, allt har
friskheten av en ungdomsfärd och en upptäcktsresa.
Från Falun reste Linné över Bjursås till siljanssocknarna,
Ore och Orsa, vidare upp efter Österdalälven till Särna, Idre
och dalafjällen — genom bygderna upp till den stora vildmarken.
Den som i dag följer samma väg finner perspektivet
djupare. Det arbetsliv som för Linnés ögon är en dagens verklighet
tillhör nu vår odlings historia. Det var den åldriga
bondehushållning i bysamfällighetens och fäbodbrukets tecken som under
1800-talets senare del efter hand upplöstes och ersattes med andra
brukningsformer. Resterna av denna hushållning och dess
försvinnande minnesmärken i naturlandskapet, långfäbodar
och myrslogar, milsvitt kringspridda över skogsvidderna,
studeras samvetsgrant av nutidens forskare. Traditionen ger
ännu mycket att taga vara på, spillrorna av den gamla
bebyggelsen och vad som återstår av bohag, dräkter och redskap utgör
ett fast material av största värde, men allt detta har förlorat
sitt omedelbara liv.
Oskattbar är därför en sådan bild ur levande verklighet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:09:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1943/0151.html
