Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att verklig skogsskötsel är en modern tids verk och vinning.
Bergslagen och Dalarna hör i nutiden till de bästa
skogsområdena i vårt land.
Det var som sagt den sista juni vi lämnade Falun. Något
senare, den tredje juli enligt den dåtida tideräkningen, den
fjortonde juli enligt vår, hade Linné anträtt sin resa. Det mest
ogripbara, det flyktigaste av allt, spelet genom dygn och årstider
av himmelens väder, av moln och ljus, är dock det alltid
förblivande över en föränderlig jord. »Kl. 9 regnade något
litet, som dock mest sedermera uphölt, lemnandes allenast några
tunna fläckar i luften, genom hvilka solen i vester dref sina
strålar, som det der regna skulle. Emellan ögat och de längst
bort liggande bergen upstego exhalationer, som en rök. Solen
sken varmt emellan moln ...» I solsteket på vägen krälade en
huggorm. Linnéan blommade på skogsrenen. Vi hade lämnat
den stora chausséen, lämnat bilen och vandrade lätta och
glada till fots backe upp och backe ner på Linnés gamla väg
över Stutsarvet. I några lyckliga ögonblick var en
sommardag för två hundra år sedan närvarande i en ny sommar och vi
kände den tidlöshet som är i årstidens återkomst över marken.
Detta var 1700-talets väg mellan Falun och Bjursås. Här sleto
forbönderna med sina kolryssar och timmerlass i forna vintrar
på väg till Kopparberget. Nu fara lastbilarna den nya vägen,
som löper rak och präktig i jämn terräng därnere i
skogssänkan. Den gamla vägen ligger övergiven och växer igen. Inga
diken och inga stängsel skilja den från skogen. Ljungen väller
in över renarna och de vilda djuren tassa fram på den smala
vägbanan. Här kunna veckor gå utan att ett åkdon eller en
vandrare stör den långa freden.
På samma sätt som här gingo de gamla vägarna fram överallt
mellan Sveriges långt åtskilda bygder — i mjuka kurvor upp
och ner, ständigt i försynt förbund med terrängen. När man
gör en avstickare som denna utefter en sträckning av den gamla
vägen för att sedan helt plötsligt slungas in i det nya, breda
stråket igen, då förstår man med ens vad vägnätets nydaning
har betytt för landskapet och för vår egen umgängelse med detta
landskap. Naturen bestämmer inte som förr vägens förlopp;
överallt sönderskäres, genomspränges skogen och bygden av
dessa nya bilvägar, som tagit avstånd från omgivningen och
äro sig själva nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
