Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Öhrn: Västerbottensmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västerb ott ens my r
fyra päronformade ägg med färg av skönaste ljusgröna marmor
fläckad av kastanjebrunt.
En gång fann jag ett bo i en mosse, som jag dagligen brukade
passera. Den ruvande fågeln vande sig snart vid mina besök,
och efter en vecka kunde jag stå helt nära honom — liksom hos
många andra vadare är det mest hanen som sköter ruvningen —
och småprata, utan att han tog illa upp. Hans lugna
andhämtning och rofyllda blick visade klart, att han lät det ske utan
fruktan.
När jag ville fotografera boet och försiktigt föste undan
honom, gick han tyst och stilla åt sidan utan att hänge sig åt
grönbenans vanliga klagolåt, då äggen äro i fara. Och när jag flyttade
bort kameran igen, kom han helt lugnt tillbaka och balade sig
tillrätta framför mina fötter. Han var tydligen fullt övertygad om,
att jag icke var ute i onda avsikter.
Det blev tomt och ödsligt i mossen, när äggen kläckts och
mina grönbenor vandrat bort med sina ungar.
Under den vinter som följde gick jag ibland och funderade
över dessa händelser. Det låg ju nära till hands att misstänka,
att vad jag fattat som förtrolighet från en vild fågels sida blott
var självuppoffran dikterad av en stark instinkt att till varje pris
icke lämna äggen. Kanske hade han många gånger legat med
hjärtat i halsgropen och hållit god min i vad han ansåg vara farligt
spel. Kanske hade han ofta varit böjd för att övergiva den botuva,
som var upptäckt av vad han ansåg vara en fiende. Jag trodde
motsatsen, men vad vet en människa om en fågels tankar!
Så kom en ny vår. Mera av gammal vana kom jag att gå förbi
grönbenans botuva. Jag hade mina märkpunkter, så den var
lätt att hitta. Jag väntade inte att finna någon fågel där, ty så
vitt jag vet brukar aldrig en snäppa under flera år nyttja samma
botuva. Och i detta myrlandskap fanns ju millioner nära nog
likadana att välja på.
Det stod en liten dvärgbjörkstelning invid själva balen, och
jag mindes ännu, var jag sett ett mörkt öga blänka mellan
starrstråna.
Nu var väl tomt där? Men nej! Jag vågade knappt tro mina
ögon. Där låg en fågel. Mina grönbenor hade vänt åter från sin
långa färd till fjärran södern. Och nu hade de visat mig, att de
funnit denna lilla tuva förmer än alla andra, fast de visste, att
jag upptäckt deras hemlighet, och fast jag säkert stört dem ibland.
16. STF 43. 273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
