Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Öhrn: Västerbottensmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Öhrn
De hade förstått, att en människa kan nalkas en vild fågel utan
avsikt att skada den eller dess näste.
Sakta och försiktigt gick jag närmare. Hur skulle nu denna
förut så orädda fågel reagera efter ett års bortavaro? När jag
stod en meter från boet, låg han lugnt kvar. Först när jag sträckte
fram handen mot honom, flög han upp i en närstående tall och
ropade ut sin ängslan, så som varje annan grönbena brukar göra.
Men han ångrade sig strax, flög ned i myren och kom tyst och
lugn klivande fram till äggen precis som för ett år sedan. Kanske
kände han igen mig.
När snösmältningen går mot sitt slut, sjunker svämvattnet på
maderna raskt undan. De flesta simfåglarna draga då vidare mot
norr, blott krickor, gräsänder och knipor stanna kvar i större
antal för att häcka.
De förra gömma sina ägg bland ris och buskar i skogen intill,
och kniporna söka rätt på något gammalt spillkråkhål. De bo
också gärna i de holkar jag satt upp åt dem. Honorna synas nu
ytterst sällan, men hanarna ute på klarvattnet markera antalet
häckande par.
I starrmarkerna kring tjärnen brukar finnas några viggbon,
och ute i fräkenbältet närmast klarvattnet häcka de små
svart-hakedoppingarna. Sedan jag för sex år sedan upptäckte min
lilla tjärn, har det alltid bott ett par därute. De ge liksom ett
stänk av tropisk prakt åt norrlandsmyren. Den yviga, kolsvarta
halskragen bryter harmoniskt mot den kopparbruna halsen,
och från det rubinröda ögat går en guldbrun örontofs.
Glädjande nog hör svarthaken till de svenska fåglar som år
för år vidgat sitt utbredningsområde. I början av 1900-talet var
han känd endast från Öland och Gotland jämte några enstaka
fynd från Norrland. Bengt Berg upptog honom i sina verk om
sällsynta fåglar 1916.
Under senare år har dock spridningen tagit fart, och numera
fmnes han på många ställen i södra och mellersta Sverige. I
Västerbottens kustland förekommer han sedan gammalt men
tyckes nu även göra allvarliga försök att där näringsmöjligheter
gives vandra in i skogslandet.
Fastän jag ansåg det som säkert, att mina svarthakar häckade
i tjärnen, ville jag gärna ha bevis i form av ett bofynd. Jag trodde,
att det skulle vara en barnlek att hitta boet i en så liten tjärn
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
