Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Öhrn: Västerbottensmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vä sterbottens my r
där de gingo helt lugnt och plockade i starren ett kort stenkast
ifrån mig.
De visade inte ett tecken till oro. Utan att alls ha åsyftat det
hade jag lyckats med något, som jag betraktat som fullkomligt
omöjligt. Att osedd komma ett tranpar inpå livet. Jag tror inte,
att det är många som har gjort det. Det hade säkert inte lyckats
för mig nu heller, om inte slumpen fogat det så, att jag hela tiden
hade myrladan mellan mig och de otroligt vaksamma fåglarna.
Jag kände väl till detta tranpar sedan gammalt. I flera år
hade de bott i sumpskogen bortom myren, men det var ytterst
sällan jag sett dem. Nu hade jag dem äntligen framför mig, och
detta utan att de visste om min närvaro.
Aldrig skall jag glömma de timmar som följde. Jag stod med
ögonen som fastnitade vid springan i ladväggen, hela tiden med
en stark förnimmelse av, att det jag nu såg av ostört, svenskt
djurliv kanske aldrig mera skulle förunnas mig att få skåda.
Den ljusa norrlandsnatten har sin egen stämning. Luften var
sval och klar, och uppe i den ljusblå rymden bräkte
enkel-beckasinen. Över tjärnen stod dimman som en vit rök, och
änderna snattrade dämpat därute. Solen hade redan hunnit över
skogens horisont, fast klockan blott var två. Dagrarna spelade
mellan trädstammarna. Färgerna växlade från minut till minut i
regnbågens alla nyanser. Ute i myren blänkte daggen silvervit
från starrens böjda strån.
Och mitt ute i solglittret gingo de väldiga tranorna. De
horisontella solstrålarna kastade ett mjukt skimmer över de
sidenglänsande grå ryggarna. Det lyste purpurrött från deras hjässor.
Plötsligt började hanen dansa. De askgrå, jättestora vingarna
breddes ut, och med fjädrande steg nalkades han honan till
hälften seglande, till hälften gående. Tätt framför henne sänkte
han huvudet ned mot marken, och i takt med långsamma
vingslag och dansande steg förde han det sedan ideligen upp och ned,
från högsta höjd vid sträckt hals och ända ned mot starrens toppar.
Honan tycktes ej taga någon notis om uppvaktningen utan
gick helt oberörd och plockade i myren. En kvinna i varje tum.
Så fick jag ändå till sist se den märkliga tranedansen.
Grotesk var den och likväl storslagen. Ett sällsamt skådespel i den
ödsliga norrlandsmyren.
Helt oväntat kom uppbrottet. Under springande steg breddes
två väldiga vingpar ut och började veva i långsam takt. Med
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
