Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Norr om Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norr om Kebnekaise
kommo på. Den första svårigheten mötte vi i ett stort isfall, och
där fingo vi söka oss fram i sick-sack bland istorn och gapande
sprickor. Ovanför isfallet vidtog platån på Takjökeln och i djup
nysnö trampade vi vidare upp till massivets båda
tvåtusenmeters-toppar. På den högsta av dem gjorde vi rasten kort, då dimmor
började svepa fram och drogo ridåer framför allt som vi ville se
på. Vi valde att gå ner till sänkan mellan Stortoppen och
Sydtoppen samt att därifrån vandra tvärs över Takjökelns platå
tillbaka till isfallet.
På Takjökeln måste vi använda full glaciärutrustning. Sprickor
kunde man ana på otaliga ställen under snön. Hammarsten och
jag trampade också igenom på flera ställen, men eftersom vi
gingo fram med goda linförankringar, stoppades störtningarna
upp innan halva kroppen var nere. Tack vare vår fullständiga
utrustning blev passagen över jökeln aldrig obehaglig, men väl
spännande.
Åter nere i Vistasdalen stötte vi på en stor ren, som dök upp
framför oss bakom ett krön. Hammarsten tog mig i armen och
utbrast i extas: »Gunnar! Där går för tre livstider köttkuponger!»
Detta var onekligen en aktuell syn på Lapplands fauna.
Vi vilade ut hela nästa dag i lägret. Att ligga på rygg i kråkriset
och lyssna på bruset från Räitajokk och höra riporna, som
oavbrutet skrockade i grannskapet, var just den avkoppling, som vi
längtat efter. Samma dag anlände Lundquist från Abisko och
Billing från Nikkaluokta.
Våra vänners framåtanda var det intet fel på. Efter en enda
natts vila voro de redo. Mitt förslag att vi skulle »mjuka upp
lederna en smula» och göra en ordentlig klättertur antogs
omedelbart. Det var den 8 augusti, och gårdagens vackra väder såg ut
att stå sig. Vi behövde ej länge diskutera vart färden skulle ställas.
Vi skulle bestiga »undret i Stuor Räitavagge» •— Nallopiken.
Nallo kan bestigas på flera sätt. Vi tänkte pröva det roligaste.
Häromåret lyckades Töre Bydberg ensam uppnå toppen efter en
intressant klättring direkt från öster. Denna led bjuder på i
modern mening medelsvår klippklättring och är ganska utsatt —
just vad vi började känna oss mogna för.
Hela Stuor Räitavagge stod i blom. Gula ranunkler och
knall-blå fjällstålört, gullris, pyrola och midsommarblomster bidrogo
till färgprakten. Efter mindre än en timmes vandring nådde vi
Nallojokk, badade och stekte oss en stund i solen under den väl-
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
