Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Norr om Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Satitcsson
diga piken. På andra sidan jokken bar det iväg uppför tyrolskt
branta ängar, där de gula ranunklerna efterträtts av de vita, och
snart stodo vi intill klippan ovanför ett par snöfläckar, där
klätterleden tar sin början.
Vi delade upp oss i två replag. Billing och Hammarsten gåvo
sig iväg uppåt, medan Lundquist och jag väntade en stund för
att undvika kollision på de utpräglade klätterpassagerna.
Det gick uppåt från klipphylla till klipphylla, replängd efter
replängd, och snart hade vi åtskilligt med luft under fötterna,
men på kvadratdecimeterstora avsatser kunde vi i stående
ställning vila ut ett ögonblick här och där. Lämpliga förankringsplatser
fanns det gott om. Klättringen var rolig och aldrig särskilt svår,
men den krävde oavbruten uppmärksamhet. Det var därför
välgörande att ett par hundra meter upp i klippväggen nå ett parti,
där lutningen började avtaga och vi följaktligen kunde koppla av
en smula. Att döma av Töre Rydbergs beskrivning skulle vi nu
vara tätt under en väldig altan, där man kunde rasta i lugn och ro.
Här råkade Lundquist och jag ut för ett nog så nervkittlande
äventyr. Vi hade blott ett kort stycke kvar upp till »altanen» under
själva Nallopiken. Klippterrängen var lättforcerad och så föga
utsatt, att vi kunde klättra samtidigt, utan säkring, fortfarande dock
sammanbundna och med linan upptagen i några slingor.
Jag gick fram på en smal, horisontell list och Lundquist följde
ett tiotal meter efter. En inkilad sten i axelhöjd, ovanifrån
belastad av andra lösa stenar och klippblock, förkastade jag som
handfäste, men under ett försiktigt rensningsarbete uppstod
plötsligt en sättning i klippmassorna, och i nästa sekund såg jag,
hur väggen ovanför formligen började bukta ut. Här gällde att
handla. Att retirera på listen skulle ha tagit för lång tid. Jag högg
i stället blixtsnabbt tag i ett par präktiga klipputsprång framför
mig på andra sidan den kritiska passagen. Så följde ett våldsamt
brak och dån. Stora klippblock lossnade och störtade ner bakom
mig. Repet, som låg i några slingor vid min sida, sträcktes i ett
våldsamt ryck mot mitt veka liv och det kändes ungefär som om
jag drabbats samtidigt av bråck, tarmvred och magsår. Men jag
hann knappast tänka på hur det hela skulle avlöpa, förrän trycket
lättade, och då det yrande stendammet lagt sig, kunde jag se
Lundquist stå på samma ställe som förut och småleende skaka på
huvu-pet. Han var oskadad, men linan mellan oss — den hade slitits av!
Vi befunno oss här på ett avsnitt av Nallopiken, där klippan
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
