Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Norr om Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norr om Kebnekaise
Billing och Hammarsten iförde sig tunna skor med fdtsulor
och klättrade snabbt uppåt. För Lundquist och mig gick det
långsammare; vi åtogo oss nämligen att hissa ränslarna, pjäxorna och
den fotografiska materielen stycke för stycke upp i väggen — ett
tungt arbete under svåra bestigningar, som blir särskilt tidsödande,
då som i detta fall säkringsbultar måste drivas in och slås ut på
ett flertal ställen. Riktningen var rätt uppåt ett par replängder,
därefter en c:a 20-25 meters travers (gång på »tvären») snett uppåt
åt vänster till dess vi uppnådde en egendomlig, stor grytbildning,
vilken visade sig vara den övre avslutningen på den första
kaminen. Det var en intressant klättring på sparsamma, men rätt
goda fästen. Präktiga sprickor och smärre ojämnheter funnos
oftast till hands att grabba tag i, då situationen krävde det. Sista
stycket på Kupolen, omedelbart till höger om »grytan», var svårast.
Så var äntligen förtoppen besegrad. Fortsättningen såg dock
synnerligen problematisk ut. Vi befunno oss så att säga på
takåsen till en av Selmatornets flyglar och ett gott stycke framåt
hade vi bara att följa denna i en lätt och lustig klättring. Men
längst bort på kammen var det synbarligen ett obarmhärtigt slut
på framkomstmöjligheterna. Takåsen stötte, som vi tidigare
observerat, blint in i en lodrät vägg, som tillhörde Selmatornets
»huvudbyggnad». Om vi överhuvudtaget skulle kunna bestiga
tornets högsta spets, måste vi här forcera ett spärrande, cirka
tjugo meter högt stup. Ovanför detta vidtog — föreföll det oss
emellertid — åter lättare klippterräng.
Sedan Kupolen rösats, gingo vi med en viss betänksamhet
fram och rekognoscerade det problematiska väggpartiet. Fem
meter upp i väggen fann Billing en liten list, som var den enda
tänkbara förankringsplatsen i hela stupet. En man kunde här,
stående med tåspetsarna på listen och med självsäkring runt en
uppstående klippskiva, säkra förste mans klättring. Billing
placerade nu Hammarsten på denna plats, slog i en bult och gav
sig själv iväg uppåt. Lundquist och jag åsågo det hela nerifrån,
från parkettplats. Ovanför Hammarsten vidtog ett som det syntes
oklätterbart väggparti, av ungefär 15 meters höjd. På för oss
osynliga fästen hängde Billing däruppe och arbetade sig smidigt
oavbrutet uppåt. Inom kort var han så högt uppe, att en
stört-ning dubbla repavståndet till Hammarsten skulle ha blivit kuslig.
Att gå ner igen var ej att tänka på. Han måste upp. Det var
spännande sekunder.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
