Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Svenskt 1400-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenskt 1400-tal
nog icke så mycket på bevisningens brister som på kassans
otillräcklighet. En kanonisation var en mycket dyr historia.
Inte minst spelade mutorna en stor roll vid renässansens
påvehov. Man fick nöja sig med ett påvebrev av år 1488, som
medgav, att Katarinas kvarlevor fingo högtidligen skrinläggas.
Tidpunkten var lämplig för en stor kyrklig och nationell
högtid. Alltsedan Sten Sture den 10 oktober 1471 vid Brunkeberg
slagit unionskonungen Kristian I på flykten, hade landet haft
fred. Kampen om unionen hade väl fortsatt, men den hade
kämpats vid förhandlingsbordet eller genom stamplingar i det
fördolda. Landet hade kunnat hämta krafter, och Sveriges folk
hade slutit upp kring riksföreståndaren, som förde de tre
sjöbladen i sin sköld, i nyväckt medvetande om sin nationella
egenart och tillit till sin egen kraft, samtidigt som man icke ville
släppa tanken på en »kärlig bebindelse mellan dessa tre riken»,
hur mycket än unionstanken missbrukats. Den aldrig upphävda
motsättningen mellan hierarki och rådsaristokrati å ena sidan,
och riksföreståndaren å den andra, hade tillfälligt trängts
tillbaka av det nya nationalmedvetandet. Två händelser stå som
symboler för denna tid av inre samling, den rikaste Qch ljusaste
under den senare medeltiden: grundandet av Uppsala
universitet år 1477, under samverkan mellan ärkebiskopen och
riksföreståndaren, och resandet i Stockholms storkyrka av den
»Store Örjanen», den lybske bildhuggaren Notkes mästerverk,
skänkt av Sten Sture i tacksam hågkomst av segern vid
Brunkeberg. Ännu år 1489 syntes det andliga och det världsliga
regementet dra jämnt. Men sämjan skulle icke bli långvarig.
Emellertid rustade man sig i Vadstena för den stora högtiden.
Nicolaus Ragvaldi, som var en av prästmunkarna och slutligen
blev generalkonfessor, har lämnat oss den ingående och
färgrika beskrivning av den stora kyrkofesten, som gör det möjligt
för oss att åter uppleva dessa minnesrika dagar.
Vi måste tänka oss bakgrunden. Där låg kyrkan med sin
djärva resning och sin vida rymd, som ingen annan byggnad i
vårt land präglad av en människas tanke och vilja. I olikhet
med andra kyrkor hade den sitt högkor i väster, mot Vättern.
Systrarnas kor, där de sjöngo sin tidegärd enligt »Jungfru
Marie örtagård», var ordnad på en läktare i kyrkans nordöstra
del, i omedelbar förbindelse med systerkonventet. Längs
kyrkans väggar gick en gång, brödernas omgång, genom ett galler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
