Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Svenskt 1400-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetskänsla och av riksföreståndarens makt. Sankt Nicolai kyrka
växte på Sten Stures tid både i höjd och bredd, och blev en
symbol för huvudstadens borgerliga kultur, men också för den nya
rikstanken. Riksborgen vid Norrström har skattat åt
förgängelsen, men än rider Sankt Göran sin springare under Storkyrkans
valv —• om han också under dessa ofredens år fått lämna denna
plats för en tryggare tillflyktsort. Predikarebrödernas konvent,
vars undergörande krucifix en gång drog stora skaror av
pilgrimer, har utom namnet Svartmangatan lämnat blott obetydliga
spår efter sig. Men franciskanerkyrkan på Gråmunkeholmcn har
bevarats som de svenska konungarnas vilostad. Klostret hade
på medeltiden ofta gjort sig känt för sitt konungsliga sinnelag.
Det var angeläget för ärkebiskopen att tillse, att huvudstaden icke
glömde bort, att den låg i Uppsala stift.
Det var alltså ingen obetydlig man, som »modher abbatissa»
fick som gäst, och ingen ovärdig kyrkans tjänare, som
förrättade Katarina Ulvsdotters skrinläggning.
Nästan samtidigt med ärkebiskopen kom vördig fader biskop
Henrik av Linköping med de främsta prelaterna i sitt
domkapitel. Han hade egen gård att bebo i Vadstena, men moder
abbedissa skickade honom hästfoder och åtskillig annan
för-ning. Biskop Henrik Tidemansson stod klostret nära, både som
stiftsbiskop och människa. Det hade ju varit på hans initiativ,
som de första uppteckningarna om underverken verkställts.
Säkert hyste han en uppriktig tillgivenhet för Katarina
Ulvsdotters minne. Men det gällde också att förvärva en ny andlig
prydnad för Linköpings stift, som redan hyste Birgittas reliker.
Kanske kunde man även få ett tredje helgon: biskop Henrik
hade förhoppningar att också få sin företrädare biskop Nicolaus
Hermanni (Nils Hermansson) kanoniserad.
I drygt tjugo år hade Henrik Tidemansson suttit på
Linköpings biskopsstol; han hade tillträtt sitt ämbete ett par år före
Jakob Ulvsson, medan ännu Karl Knutsson var Sveriges konung.
Liksom ärkebiskopen hade han efterträtt en orolig och världslig
prelat, den unge Kättil Karlsson Vasa. Han hade i stort sett
samma andliga och politiska inställning som Dominus
Upsalen-sis. Kanske hade han tagit starkare intryck än denne av tidens
religiösa rörelser. Att bevara freden var också för honom den
viktigaste politiska uppgiften. Linköpings stift hörde alltid till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
