Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johnny Roosval: Helgonens emigration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett utomordentligt verk, skilt från Margaretatidens Marieklagan
ej blott genom ojämförligt högre konstnärsskap, men också
genom storartad framhävning av en ny tidsböljas egenskaper,
som är radikalt annorlunda än den föregåendes, ehuru båda
gå fram mot allt finare verklighetsiakttagelse.
Till samma tidstrappsteg hör den stora Sankt Anna-gruppen i
Vadstena klosterkyrka. Verklighetssinnet opponerar sig här mot
det dvärgartade formatet på Maria, men snarare bör just dessa
onaturliga proportioner berömmas. Ty genom dem får gruppen sin
innebörd av en generationernas harmoni, burna i kärlek av den
föregående, böjda mot den nästa. Det lönar sig att jämföra den
namnlöse baltisk-nordiske gotikerns verk med Lionardos
komposition över samma ämne i Louvren och märka, huru denna i
bokstavlig mening tynges av den naturliga storlekslagen, som den
italienska renässansen var bunden av. Det är tydligt att Lionardo
avsett samma andliga mening som Vadstenaskulpturen och det
är en berättigad fråga, vem som löst problemet bäst.
Under Engelbrektstid invigdes Vadstena kloster. I kyrkan
måste då funnits eller uppkommit bilder med den
helgonförklarade Birgittas bild. Två dylika från denna epok äro också
bevarade. Var och en är märklig och gåtfull på sitt sätt, båda
ha det gemensamt att de utgöra verkliga porträtt av
kloster-grundarinnan. Den ena tronar lugnt med boken uppslagen
på knäna. Tyget faller mjukt böljande på bildens undre del,
den är tydligt epokbefryndad med sådana Engelbrektstidens
verk som den nyss betraktade Sankt Annabilden. Men
överkroppen har en mera realistisk modellering, dräkten är där
blusartad, lätt skrynklig på snedden. Ansiktet är slående
porträttmässigt. Engelbrektstiden är emellertid, som vi sett, så pass
idealistisk, att den näppeligen utan särskild orsak skulle gillat
ett kvinnligt ansikte utan regelbunden skönhet. Realismen var
visserligen 1400-talets lösen, men just under Engelbrektstid var man
noga med särskilt att kvinnohelgonen skulle ha änglalika drag.
Birgittas egendomligt påsiga kinder kan endast bero på
avsikten att porträttera och måste härröra från en mera realistiskt
sinnad tid och trakt. I verkligheten torde också denna typ
skapats vid en tid närmare till helgonets egen, då traditionen om
hennes utseende ännu var levande. Det är sannolikt, att ett
porträtt, målat ad vivum, då också funnits till ledning.
Den andra stora Birgitta (sid. 72) är den extatiska med huvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
