Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åriga Maria, där hon skrider sin tempelgång, ren och oskyldig
som det vita lammet som sover under tempeltrappans välvning.
Ingen enda gång ser hon sig om efter föräldrarna, som lämna
henne i templets fostran och hägn; det jordiska har förlorat sin
makt över henne, och leende och tillitsfull möter hon
översteprästen, som i en katolsk biskops gestalt välsignande räcker
henne sina händer. Så stiger en liten novis in i klostret, viss om
att vinna den eviga glädjen, även om sorgen dessförinnan måste
gå som ett svärd genom hennes själ.
Och nu är det söndag, och klockorna ringa samman i Aspeboda,
sjungande i treklang, djupa och klangfulla av Falu
kopparmalm. De blanda sin sång med gökens rop och lövsångarens
drillar, flyga ut i den soliga dalen, där ån sorlar över en gammal
hyttdamm bland roströd kopparslagg, och förtona mot bergens
tindrande blånad. Sannerligen, det är som ett fulltonigt eko av
den sköna klang, som dallrar över Siljansstränderna uppe i Mora!
Men så rik och högtidsstämd var väl inte sammanringningen i
Aspeboda för femhundra år sen, ty om här fanns något
guds-hus var det ett litet kapell av långt anspråkslösare mått än den
1600-talskyrka, som nu står så grann i sin härliga röda träbarock
och tar emot kyrkfolket, medan orgeln intonerar preludiet.
Genomfartsvägen från Torsång till Kopparberget strök den tiden
fram över Kapellbergen öster om Aspeboda kyrka, där kapellet
låg, och många voro väl de färdemän som tände vaxljus i kapellet
och bådo om framgång med sina resor och företag. Kanske var
en av dem en kopparbergsman vid namn Engelbrekt, som skall
ha ägt gård vid Kullerbacken, men lämnade den för att ägna sig
åt en annan gärning. Det blev mera välsignelse med hans böner
än med dem, som den rike herren till Olsbacka, Måns Nilsson
Svinhufvud, ångestfullt stammade sedan bergsmännen skrivit till
dåvarande marsken Svante Sture, att »utan där kommer en
annan bergsfogde snart, då varder där ett stort mord och en underlig
regerelse», ty hans fall blev stort och välförtjänt.
I vad sinne herren till Ornäs, Jöns Ingemarsson Svinhufvud,
läste sina böner då resorna förde honom här förbi, är inte
bekant, ty man vet ingenting annat om honom än hans namn
och att han under 1440-talet var fogde på Kopparberget. Men han
kan ju mycket väl ha varit en redlig och rättskaffens man, även
om det inte kan förnekas att fogdens plikt att utöva domsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
