Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han själv varit med om att skänka gillet dess kostbara pokal
med Svinhufvudvapnet på foten. Det var mäktigt och myndigt
folk, som här möttes till doms och till öls, och Svinhufvudätten
dominerade betydligt med gäva bergsmän och bergsfogdar från
både Främby, Höjen, Rottneby, Risholn, Karlborn och långt
bort-ifrån Knivabygden i Vika.
Efter slutade förhandlingar red väl Jöns Ingemarsson att se
till sin hytta och gruvdel på Kopparberget. Det svavelosande
gruvområdet måste ha företett en fantastisk syn, svår att rätt
föreställa sig nu, då brytningen sker långt under jord och lilla
klockan i Creutz’ lave sänder en spröd och ensam ton ut över den
tomma Stöten. Alla spår av gruvbrytningen före det stora raset
1687 ha slukats i detta Ginnungagap, och det rostgula berget
ligger naket under solen, svept i patetisk ödslighet. Men förr
såg här annorlunda ut. Vin av hyttbälgar, knarr av vindspel,
buller av verktyg, lågor och rök och vattenbrus, gny och brak
då det upphettade berget sprack för vattenbegjutningen —
sotsvarta karlar, som bröto berg, körde slagg, gjorde utslag och
vände skärstenen i rostugnarna, gubbar och barn som bokade
malm, pälsklätt dalfolk med vedlass och kolryssar . . .
Men det är troligt att Jöns Ingemarsson inte dröjde längre än
nödigt i den hostretande svavelröken, ty han var ju bonde såväl
som bergsman och Ornäs krävde sin rundliga del av hans tid.
Ett stycke bortom berget tappa vi hans spår, ty vägen över
Kapellbergen är delvis ofarbar för oss, men vi finna honom åter
nere vid Olsbacka och göra sällskap genom den leende dalgång
som för oss till Ornäs på den vackra udden vid Runn.
Det är en grå och stilla dag med spovdrillar från sjön och ett
susande regn, som faller välsignande över den torra jorden. Vi
äro alldeles ensamma och ha god ro att lyssna till de svaga
rösterna ur det förgångna, som så lätt förstummas då udden en
solskensdag är full av kaffedrickande utflyktsfolk och
skolrese-barn. Ingenstädes får man som här en föreställning om hur
1400-talets bergsmän byggde sina gårdar. »Ornässtugan» var
nämligen intet unikt hus, utan en ganska vanlig — ehuru
ovanligt stor — loftbod på en timmerbyggd gård, som måste ha varit
något i stil med Skeriols gammelgård i Mora, trots att Skeriol
bara ger en blek spegling av denna ståtliga bergmansgård.
Prisat vare Gustaf Vasas äventyr på Ornäs, ty utan den sega
och älskade traditionen om Rarbro Stigsdotters raska gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
