Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjörn är så små, i genomsnitt kanske tio tunnland, att de måste
skötas intensivt för att ge brukaren tillräcklig bärgning. Välskötta
och väl bebyggda var de också i allmänhet till den grad, att de
gav intryck av att vara minst dubbelt så stora.
Tjörn är en ö men till kulturlandskapet innanför bergen ett
inland. Det är till tre fjärdedelar ett land för bönder och endast
till en fjärdedel en strand för fiskare och sjömän. En rad livaktiga
fiskelägen och fraktfartssamhällen finns det dock, såsom
Kyrke-sund, Skärhamn, Stockevik, Bleket och Rönnäng, och på
Hakenäs, där ingen hade så värst långt till sjön, hade varenda
bonde sina skäddegarn och dörjedon. Numera tog dock
bönderna sig inte så mycken tid till fiske utan lämnade hellre ut
garnen till folk i hamnera, som mer yrkesmässigt fiskade. På
så sätt kom det ändå färsk fisk till hushållet.
Karl i Hasselkroken både snodde dörjelinor och satt ute på
sjön och dörjade vitling. Och vi följdes åt ibland. Bara att se
honom ta agn ur »skalen», blåmusslorna, var en fröjd — mitt
ovana knevlande hade han kanske lika roligt åt. Med ett ritsch
klöv Karls kniv musslan och ratsch ratsch skrapade den
blötdjuret ur de båda halvorna, och så smäcktes den lilla
slemklicken på toften framför oss. Skal efter skal tömdes och hopen av
agn räckte snart en stund för oss bägge. Dörjens båda krokar
agnades; kroken snoddes ett par varv genom blötdjurets lösare
delar och stacks så in i »knappen», den lilla muskulösa foten, där
hullingen fick fäste. Och linen löpte över hornet mot bottnen på
åtskilliga famnars djup. Det där hornet, ett elegant svängt
kohorn på ett skaft i ett av tollehålen, kom jag ihåg från
barnaårens fisketurer: linan löpte så lätt över hornets glatta rundning,
att man förnam minsta napp utan att behöva hålla handen över
båtkanten; i hornspetsen fanns också en skåra, där man kunde
klämma fast linan, i händelse man måste släppa den för ett
ögonblick.
Vitlingen är en försiktig nappare, som nästan omärkligt kan
suga agnet av kroken, så vid minsta aning av ett napp får man
rycka till. Karl hade finare känsel än jag och fick också ller
vit-lingar. Ibland kom en torsk, den kändes bättre, likaså en skädda,
som vände än den ena och än den andra bredsidan mot under
uppfärden. När det ville sig väl, fick vi dubbléer, en på vardera
kroken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
