Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Vår strävan med vandrarhemmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag måste erkänna att jag också är en smula orolig, sa
sekreteraren, som annars brukade höra till optimisterna, kanske
inte så mycket för pengarna, nog blir det väl någon råd med dem,
men för att vi inte ska rå med det hela. Ska vi ha sådana här
hem, vandrarhem eller vad man ska kalla dem, så måste de vara
bra. De får vara hur enkla som helst, men de måste vara
välskötta och de måste ses efter. Vi måste hålla vår standard, den
går det inte att släppa på, det hela kan annars lätt råka i
vanrykte. Tänk på hur det är med tältplatserna och så mycket
obehag vi har för dem, och då är de inte ens våra, utan vi bara ger
upplysningar om var de finns. De här hemmen blir våra, och då
är det vi som får stå till svars för dem.
— Jag vill deklarera min villighet till åtgärder i det syfte som
framförts, sa vice ordföranden på sitt trygga och lugna sätt. Hur
mycket vi kan anslå är inte gott att säga, det beror i hög grad på
hur medlemsantalet stiger. Går det uppåt finns det medel. Låt
oss hoppas, att den nya tidningen skall göra sitt.
I den föregående paragrafen hade man just beslutat att STF:s
tidning skulle startas.
Det kom förslag från höger och vänster. Det var många
tankekorn som man bjöd på, men innan turistföreningens ledning ville
börja, sökte man först göra klart för sig: hurudan skulle den
skörd se ut som man ville ha. Det fick inte växa något ogräs
ibland den, att rensa är alltid en besvärlig uppgift och ogräs
brukar ha envisa rötter och dessutom sprider det frikostigt sina frön.
Vi studerade också utländska förebilder — alltid hittar man
något i varje land, som man kan smälta om, så att det passar ens
egna livsformer — och vi stödde oss på vår egen 50-åriga
erfarenhet i fjälltrakterna och så försökte vi komma till en norm som
kunde passa alla.
Det var hem vi ville ha. En vandrare var sen gammalt en
god turist, det visste vi av erfarenhet, det ligger något tryggt och
tillförlitligt i själva namnet och så kallade vi helt enkelt hemmen
för vandrarhem, fast vi hela tiden var fullt medvetna om att de
flesta kom rullande dit, mest på cykel men också i bil. Redan
namnet anger alltså från början att här var det inte fråga om
något strävt tillämpande, varken av egna principer eller
utländska förebilder. Vandrarhemmen skulle vara öppna för alla.
Flera år senare ett par veckor före krigsutbrottet 1939 satt jag
nästan en hel natt nere på Gyllene Uttern i Gränna och kämpade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
