Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Vår strävan med vandrarhemmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en engelsman och en holländare — jag behöver väl inte
nämna att det hela var mycket gemytligt och den mest angenäma
natt — men de var ordförande och sekreterare i den internationella
vandrarhemsrörelsen dit turistföreningen just det året stod
i begrepp att ansluta sig i allas intresse. Frågan gällde reglerna
i den internationella organisationen och rörde sig bland annat
om två principer: gästernas ålder och fick man komma i bil?
Vi svenskar hävdade den fullkomliga friheten. Man skulle få
vara hur gammal som helst och nästan hur ung som helst, ja
d. v. s. absolut över skrikstadiet, och färdas dit skulle man få
hur man ville, bilen i vårt land med våra enorma avstånd är
i många, många fall visst inte någon lyx. Det kunde man gott
påstå före kriget.
Vi skulle alltså ha vandrarhem; med enkla bäddar,
halmmadrasser fick duga, med mathållning eller möjlighet att själv
få laga sin mat. — Logementförläggning skulle ge möjlighet till
en billig logiavgift, 50 öre var det ju från början, 75 öre nu, och
den skulle också laga att hemmen inte skulle komma att innebära
någon oskälig konkurrens till allt vad goda pensionat, gästhem
och hotell heter, som landet är så rikt på och som vi alltid försökt
stödja i deras vällovliga näring.
Ja, det var en liten sammanfattning av vad vi ville och vart vi
syftade med om jag så får säga den materiella, den påtagliga
sidan av vandrarhemsrörelsen. Och vad vi innerst ville: ja, det
kan kortfattat uttryckas i tre ord, i turistföreningens eget
valspråk: känn ditt land. Vi ville bidra till att göra det möjligt för
vem som helst att se, att lära känna, att komma på intim fot
med landet och att få en fördjupad och varaktig kärlek, inte bara
till våra stora vidder och fjäll utan också till våra skogar och
vatten och vår odlade bygd, till våra gamla städer och alla minnen
av det historiska skeendet hos vårt folk och också till dagens
strävsamma och fredliga arbete.
Hur långt har vi nu kommit i den materiella utvecklingen, med andra
ord, vad har vi gjort? För att inte genast börja med att räkna upp torra
siffror och data, låt mig förklara, varför jag nyss drog den lilla scenen
från ett styrelsesammanträde hösten 1932 inom STF, där tretton man
och en flicka, för att travestera en god filmrubrik, våndades med
vandrarhemsrörelsens tillblivelse. Alla ville. Men alla kände ansvaret. Det
var inte bara oron över hur vi skulle kunna klara det. Skulle vi kunna
ro det hela i land, skulle våra finanser hålla för påfrestningen och skulle
vi, då vi måste söka hjälp från så många håll, kunna hålla fast vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
