Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl-Julius Anrick: Vår strävan med vandrarhemmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sydligare routerna genom Västerbotten och södra Lappland in mot
de sydlappländska fjällen. Nu återstod bara Norrbotten för att
vandrar-hemsrörelsen skulle ha gripit över hela landet. Där fick vi hem 1938,
och 1939 nådde vi Torne älv. Kartan i vandrarhemsförteckningen ter
sig nu som ett inte allt för grovmaskigt nät. I södra Sverige är
avstånden emellan hemmen omkring 40 km men i Norrland har vi endast
kunnat knyta ett nät med mycket vida maskor.
Till varje vrå av landet vill vi att vandrarfolket ska nå ut. Varenda
människa, var han eller hon än bor och har sin dagliga gärning, borde
lätt kunna genomföra en studieresa, en rekreationsresa med hjälp av
vandrarhem. De skall göra färdandet billigt och underlätta
planläggningen och genomförandet av resan. Vandrarhem bör det alltså finnas
överallt på hyggliga avstånd från varann.
Det är klart att de behövs mycket olika stora. Härvidlag uppträdde
ganska snart svårigheter. Löjligt nog för att det på vissa platser kom
för mycket folk och på andra kom för få.
Det första var i och för sig glädjande men aktualiserade ekonomiska
spörsmål av oanad storlek. Om vi säger att det inte hade varit så
omöjligt att få tag på byggnader som visat sig ganska lämpliga som
vandrarhem med 20—30 bäddar eller däromkring, så fann vi det så
mycket svårare att uppbringa några tillgängliga lokaler som var större.
Och vad värre var. Dessa anspråk slog ut i blom på en massa platser
nästan samtidigt. Vad skulle vi göra? Bygga nytt? Varta pengar? Och
hur finansiera driften? Vad skulle hemmen användas till andra tider
på året, då vandrarna inte kom? Vem skulle betala ränteförlusterna?
Det var många frågor på en gång. Så många att de väl inte blivit
fullt eller slutgiltigt besvarade än i dag.
Vi har fått gå fram från fall till fall. Men här som i så mycket annat
ha vi fått hjälp, ovärderlig hjälp, hjälp från många håll.
Jag har tidigare nämnt hur första årets hem till stort antal var
skolor. Skolorna var bra, därför att de fanns att ta till och för att de var
tänjbara. Här har man ofta kunnat utvidga vandrarhemmet efter
behov utan att satsa kapital på ombyggnad eller tillbyggnad. Det har
endast behövts utrustning. Vi är därför rektorer och skolstyrelser, som
upplåtit hemmen, likaväl som lärare och skolvaktmästare, som tagit på
sig deras tillsyn och skötsel, stor tack skyldiga. Ofta har det blivit
trevliga hem, skolsalarna har med små medel kunnat göras trivsamma,
där man förstått det och haft intresse för den sidan av saken. Nya
lärobyggnader är också modernt utrustade och såna saker som
tvätt-rum, dusch och skolkök har välsignats av vandrarna som här haft ett
eldorado. Lika ofta har skolorna emellertid varit av äldre modell och
inte så flotta, trivsamma eller försedda med denna världens goda och
där har det fordrats så mycket mer omsorg, vänlighet och förståelse
från värdfolkets sida för att bjuda färdfolket ett välkommen som
värdesättes så högt.
Tyvärr finns det emellertid ett men och ett stort men till
skolhusvandrarhemmens nackdel — tiden de kan hållas öppna. Inte den
störste fanatiker för vandrarhemsrörelsen i världen kan väl begära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
