Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svante Lundgren: Vandring genom tio fjälldalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högst ogenerat, men ibland smalnar den till en halv meter och
hänger över än åt höger, än åt vänster. Vi klänger över
marmorblock, vitare än snöfälten, och vi ser stenar randiga som sebror
och fläckiga som leoparder. Det är en skön blandning av
eruptiva och sedimentära bergarter här, och det kan vara mödan
värt att titta lite närmare i blockmarken ibland. Högfjällens
blockhav är ingalunda så tröstlösa, som deras rykte vill göra
gällande.
Från Soltatjåkko, den sista toppen på den långa kammen,
skulle vi nu enligt mina förhandsplaner söka oss ner till
Suotas-glaciären för att se närmare på det berömda 90 meter höga
isfallet, men från toppen ser vi, att isfallet — liksom hela
glaciären i övrigt — är fyllt med snömassor. Där verkar full vinter,
så vi följer kammen ner mot Ruotesvagge. Här är kammens
svåraste del med några klätterpassager. Hamberg ansåg det
»nästan omöjligt» att ta sig fram där. Svårigheten består dock
inte alls i brantheten utan i risken för ras: berget är nämligen
»ruttet». Ännu värre i fråga om risk för ras blir det, sedan vi
lämnat kammen för att ta oss ner till Soltaglaciären via
rasbranterna under kammen. Vi når i alla fall snöfälten utan
missöden, och repet, som hängt på ryggsäcken hela dagen, kommer
nu till användning. Visserligen ser vi inte skymten av sprickor
under hela vägen, men repet har vi av princip på vid glaciärvandringar.
Den långa horisontalmarschen genom Ruotesvagge är i det
skiftande kvällsljuset värd de många stegen. Men Mikkajokk har
en obehaglig överraskning åt oss: den har svällt under
dagsvärmen och fräser nu så pass vitskummig, att vi skulle bli våta till
midjan vid en vadning. Då går vi hellre opp över glaciärändan,
det lar visserligen en timme men är ändå att föredra. Kl. 23.30
hamnar vi i kåtan, möra i benen men nöjda med vår dag.
När vi omsider vaknar dagen därpå, står solen rakt i söder, och
vi nöjer oss med en eftermiddagsmarsch genom övre Rapadalen
och in i Pastavagge. Visst är Äparmassivets alla trasiga kammar
lockande, men de får vara för denna gång. Pastavagges
fjällblommatta duger också att gå på. Här hänger lappljungens skära
klockor i sitt låga ris, och krypljungens ännu blygare vita blomma
släpper aldrig kontakten med marken. Fjällgrönans vita och
glimmens skära tuvor bildar fläckar och mönster mellan ranka
fjällsmörblommor och mossor och gräs. Endast på själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
