Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker
ett slags pristävling och på samma gång ett orakel. Den som först
träffar skinnet får priset, och hennes man kommer att ha tur
med nästa björn. Hon får också det hedersamma uppdraget
att sy ett kors av tenntråd på ett stycke kläde åt var och en av
jägarna, som de får ha hängande kring halsen till tredje dagens
solnedgång. Likaså får hon sy samma tecken åt den ren, som
drog hem björnen.
Borta i påssjo sysslar också nåjden med sin trumma. Han
slår med stort allvar in ett tennstift i dess kant — till alla de
andra, ett stift för varje björn.
När de tre tabubelagda dagarna gått, kommer ännu en
ceremoni — i glädjens tecken. Den ene jägaren efter den andre
griper tag i grytkättingen, som hänger ned i kåtans mitt, och springer
tre gånger runt elden för att så fara ut genom den vanliga
kåtadörren, allt medan kvinnorna sjunger den sista förlösande
strofen i björnsången. »Der med blifwa männerna liika som
rän-sade, för än the få lof at komma till sina hustrur» — säges det
i en av källskrifterna.
Men den som ringade björnen han får sukta i ännu
dagarna två.
Så förklaras hela ceremonien av lyckseleprosten Per
Fjellström i mitten av 1700-talet: »Ibland andra wilda djur, som i
Norland och Lapmarkerne wistas, räknas Björnen för det
besynnerligaste ... Så stort förakt som de giordt af wargen, den
de hållit före fåt kroppen af den onda, men lifwet af allas
skapare, så stor ära hafwa de ock bewist emot Björnen, såsom et
djur, det de hållit för det heligaste.»
Björnen, skogarnas och fjällbranternas lurviga majestät, var
farligast av alla och på samma gång mycket åtråvärd som
jaktbyte. Han hade starka ramar, och han var besjälad av ett
mäktigt andeväsen, som det gällde att ta sig i akt för och hålla
sig väl med. Därav de många riterna, som gick ut på att
neutralisera hans kraft och skydda jaktdeltagarna för hans hämnd.
Man ville hedra och blidka björnens ande, medan man gjorde
sig ett gott mål på hans kött.
Bakom björnceremonielet ser vi en föreställningsvärld, som
till tiden sträcker sig långt bort i förhistorien, kanske ända till
grottbj örnens och mammutens tidevarv, och i rummet till alla
arktiska och de flesta subarktiska folk. Ainofolket på östra
kanten har umgåtts med björnen på samma sätt som lapparna på
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
