Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhistoria under kåtans rökfång
västra kanten av Gamla världen. Vilket allt kan vara värt att
erinra sig, när far i kåtan visar sitt gamla björnspjut.
Lapptrumman utrotades officiellt, när lapparna i början av
1700-talet slutligen kristnades. Den brändes i hundratal vid
kyrko-visitationerna, och de exemplar som undgick bålet spreds som
kuriositeter och museireliker över hela Europa.
Blev då lappmarkerna renskrapade från trummor och
för-kristen tro? Säkert inte. En och annan finurlig lapp stack undan
sin trumma och skyllde på att han tappat den. Och den som
nödgades släppa sitt gamla kära kultredskap ifrån sig var kanske
inte sämre, än att han gjorde sig ett likadant i stället. Man
överger inte så lätt sina gamla gudar.
I våra nordligaste lappmarker kom så småningom en fanatisk
kristen rörelse, læstadianismen, som definitivt tog död på den
gamla tron och trumtraditionen. Men i sydligare lappmarker
har lappgubbarna här och där i all hemlighet dunkat på sina
trummor och umgåtts med de gamla gudarna — om de inte
rent av på samma sätt talat med den nya gudomen — långt
fram på 1800-talet. För några år sedan berättade en gammal
man i södra Jämtlands fjällvärld för mig, att hans far använt
sin trumma ännu 1877. Men då hade han börjat känna sig svag,
och när han inte trodde, att pojkarna rätt skulle kunna bruka ett
så heligt ting, gömde han den till sist uppe i Offerdalsfjällen.
Under min senaste lapplandsresa fick jag i Frostviksfjällen ett
ännu senare belägg för trummans bruk — ända framme i våra
dar. Sagesmannen kände en gammal lapp, som använde trumma
ända till 1920. Men det var inte många som visste om det. Den
gamle mannen, som nu var död, kunde dock inte förstå, vad
det kunde vara för synd att ha ett så nyttigt ting. För ett tiotal
år sedan hittades en trumma uppe i ett fjäll vid Padjelanta i
Jokkmokks socken. Det var ett gammalt exemplar, som väl på
sin tid räddats undan bålet men nu i stället gnagts av både råttor
och tidens tand. Skinnet med gudatecknen på var borta.
Dessa s. k. trolltrummor får man se som en kvarleva av
någonting mycket ålderdomligt och ursprungligt, av största
betydelse för folkets välfärd i den tid som av de kristna kallas hednisk.
Man levde i en värld med många faror: åska och oväder,
snöskred och lömska isar, rovdjur och kringstrykande fiender,
sjukdom och allt ont som man inte kunde förstå. Man redde sig inte
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
