Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sune Lindqvist: Sveariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveariket
kägla. För deltagarna blev det en ganska påfrestande tid i
solgasset i det upptagna schaktet, som närmast erinrade om ett
grustag. Man hade haft sina skäl att förlägga det i huvudsak
söder om högens centrum, åt vilket håll det sedermera ytterligare
vidgades. Resultaten blevo obetydliga. Högen befanns emellertid
vila på den i stort sett naturliga, här och var sotsvärtade
markytan. Så kom det första världskriget, arbetskraften sinade,
grävningen förklarades tillsvidare avbruten. Högen stod i två
år med ett stort, öppet gap i sitt inre. Emellertid visade det sig
till slut möjligt att åter sätta i gång. Det var nu tydligt, att
grävningen skulle fortsättas på andra sidan om vad som från
begynnelsen betraktades som centrum. I den kanten hade vi redan
förut iakttagit några stenar. Det blev flera och så småningom ett
helt, om än ganska oansenligt och slarvigt byggt kärnröse.
Marken under detta bar tydliga spår av en stor eld. I rosets bortre
del kom så till slut den riktiga gravgömman: en i ursprungliga
marken grävd grop, vari man satt ned en vackert bronsbandad
träspann, säkerligen hämtad ur den närbelägna husabyns
vist-husbod. Den var fylld med råga av rentvättade, brända ben, och
runt omkring hade aska och bålmörja sopats ihop, så att hela
gropen blivit väl fylld, innan den täcktes över med stenflis och
större block. De brända benen visade sig tillhöra dels en kraftigt
och en spensligare byggd person, förmodligen man och kvinna,
dels två eller tre hundar samt förmodligen endast mindre, som
matsäck för de döde medgivna stycken av nötboskap, svin, får
och get. Bland benen och bålmörjan lågo dessutom åtskilliga
mer eller mindre eldskadade rester av föremål, som följt de döda
i bålet. Det befanns vara vad man kunnat vänta av en rik mans
grav från folkvandringstid (400—600 e. Kr.). Till former och
sammansättning överensstämde dessa föremål också mycket
nära med innehållet i just den av de två långt tidigare utgrävda
kungshögarna i Gamla Uppsala, vilken i sin byggnad var mest
lik Ottarshögen.
Ottarshögen innehöll dock ingen motsvarighet till de kungligt
förnäma guldsmiden, varav några brottstycken hämtats ur
Uppsala östhög. Till ersättning och som ett synnerligen
välkommet pius låg där i stället det bästa dateringsmedel, man kunnat
önska sig: ett i Konstantinopel präglat guldmynt. Det har
visserligen under lång tid burits som hängprydnad, ty det röjer tydliga
spår av nötning på sidorna och i det hål, vari det hängt på ett
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
