Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist och Lars Madsen: Flanera i fjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist och Lars Madsen
kullar vid horisonten, en oändlig rymd välvde sig över de
gnistrande vidderna. Skogen susade i myrkanterna. För oss som gått
i björkregionerna var detta en upplevelse, det var som om vi
aldrig hade hört granens susning förr. Och med suset och vinden
kom aningen av vår. Ett par svanor dök upp i söder, följde älven,
fann inget vatten, vände om, styrde västeröver igen. Där i
högfjällens strömmar fick de vänta på Sjaunjas vår. Ännu dröjde den.
Vi fick känning med bygdén. Både nybyggen och äldre
man-talssatta hemman. Vi mötte timmerlador. Här började
lantmätaren bli en realitet. Vi fick veta mycket om ödemarksliv, om
hårt liv. Men vi fann människor, som förstod att leva. Isolerade
från yttervärlden mest året om, kunde de ändock konsten att le,
att umgås. Det värmde.
Vi »tog land» vid stationen Kuosakåbbå. Rälsbussen kom med
mera folk än vi sett sammanlagt under hela vår färd. Sen kom
allt det där andra. I vårt fall bastubad, kalvstek och gröna ärter,
mjuk säng med lakan, i Gällivare. Och sedan i Uppsala på
morgonen, när vi vaknade, höga hus, stenhus, som verkade som
skyskrapor. Vi hade då varit ute ocli strövat bara i tolv dagar.
Ändå verkade det som en ny värld, när vi återkom till den
gamla.
Nu efteråt minns vi kanske mest det vi här minst berättat om.
Minns folket vid Sjaunja. Minns dem och vidderna. Men det är
en annan historia, där flanerade vi inte längre i fjällen.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
