Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjövägen Växjö—Tjärö
Efter mycket diskuterande hade vi beslutat att lägga kursen
öster om Sirkön, inte av något särskilt skäl, bara därför att det
på kartan såg trevligare ut. Vi svängde alltså åt norr förbi en
udde med ett fiskgjusebo i en fura och kom in i en underbar vik,
där solen gassade och det var lä för den friska västliga vinden.
Vi badade och strövade sedan kring i en tät bokskog, sökande
efter något som kunde »upptäckas», en trevlig sysselsättning.
Vid stranden fann vi också någonting, nämligen två järnhällar
till en sättugn, tunga och präktiga men tyvärr utan ornering. Hur
hade de kommit hit? Vi hittade ingen godtagbar förklaring, men
hade ämne för spekulationer och vilda gissningar.
När vi skulle fortsätta och trädde ut ur den mörka bokskogen,
tyckte vi att dagern var så egendomlig. Inte ett moln på himlen,
solen sken, men det var ändå märkvärdigt mörkt. Vi började
känna oss smått kusliga till mods, men så kom vi ihåg: sol
förmörkelsen! Sådana erbarmliga slöfockar vi var! I Stockholm
stod nu naturligtvis alla människor på taken och gav sjutton i
arbetet och tittade på solen genom sotade glas, och här hade vi
gått och sparkat i löven inne i en bokskog och dillat om
järnhällar! Nåja, än var evenemanget inte slut, och vi satte oss
tillrätta och tänkte efter om vi hade några glas att sota. Nix, inte en
flisa hade vi, och pojkarna hade aldrig sett något sådant förut
och det skulle dröja nio år till nästa gång. Men Figge vägrade
i ovänlig ton att låta sota sina glasögon, vilket pojkarna tyckte
var lämpligt, och så fick vi nöja oss med att studera naturen
i stället. Och det var inte det sämsta. Dagern över den lugna
viken var fantastisk, det hade blivit tyst i skogen och över sjön
syntes inga fiskgjusar längre. Vi tröstade oss med att hur fina
specialsotade glas våra bekanta än stod ocli fånstirrade genom,
så såg de dock ingenting så sagolikt som Åsnen i detta overkliga
ljus, som skapade underbara skiftningar över vattenytan och i
lövskogarnas grönska mot en aldrig förr skådad blå färg på himlen.
Vår kusliga känsla i början, innan vi visste vad som stod på,
lät oss förstå något av den fruktan för det okända i naturen, som
i forna tiders Värend stillades med rituella offer och ceremonier
vid blotvikar och gudaplatser. En ormdans vid Åsnen under
en solförmörkelse, vilken svn för värendska gudar!
Paddlingen längs Sirkön bjöd inte på några sensationer. Vi
njöt av utsikten, som ständigt växlade, gjorde strandhugg vid en
gammal lada vid en strandäng och studerade fågellivet.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
