Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gunnar Ullenius: Ett nytt Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett nytt Sverige
så kallade vångar, vilka merendels hade sina namn av det väderstreck,
i vilket de lågo från byn och skildes från varandra medelst höga enkla
jordvallar, vilkas underhållande fordrade en beständig tillsyn och var
ganska besvärligt. Dessa vångar nyttjades så att den ena trädade och
kallades fälad, den andra besåddes efter gödslingen med korn och den
tredje med råg. Av trindsäd (ärter) såddes endast en och annan kappe.
Detta sädesslag skördades ej med lia utan ruskades upp med händerna
liksom lin. Havre såddes i utmarkerna i sådan jord, som aldrig gödslades
och kallades därför havrejord. Potäter sattes endast i kålhagarna. Till
jordbruket användes till det mesta hästar och trenne par för en plog,
till vars tillbörliga handhavande fordrades en dräng och tvenne kuskar.
Med sommarplöjning sysselsatte bonden sig aldrig. Den överlämnades åt
byns svin, som också plöjde efter fritt val likt och olikt de åkrar och de
ängar, som lågo i fäladsvången. Vångavdelningarna var, liksom
olympiaderna för greken, en tideräkning för den sydskånska bonden. Det var
högst vanligt, att man då man t. ex. frågade en bonde, huru gammal är
din lilla dotter, fick ungefärligen ett sådant svar: »Hon skall vara 4 år
gammal, ty hon är lika gammal med min brune häst, som föddes då vi
hade fälad i södre vång.»
Enskiftets systematiska hopläggande av byarnas hundratals
uppkluvna jordlotter samt jordbruksteknikens förbättrande hade
redan före seklets mitt grundligt förändrat dessa tidigare
förhållanden. Med glad triumf i rösten konstaterar vår vän Nicolovius
1847:
Huru helt annorlunda presenterar sig icke nu den sydskånska slätten?
Den som på 40 år ej sett den skulle ej tro sig återse samma land. Snygga
vitmenade bondgårdar med sina väl underhållna boningshus, av vilka
ganska många äro uppförda av bränt tegel, omgivna av trevliga
trädgårdar, ligga tätt strödda på de rika grönskande fälten. Åkerbruket har nu
stigit så högt, att bönderna äro i stånd att föda sina kreatur inne året om.
Där man förr såg stora kärr, där vaja nu de härligaste skördar och allt
bevittnar, att landet är bebott av ett i ekonomiskt hänseende mycket
lyckligt folk.
Naturligtvis bör man inte ta denna av Nicolovius entusiastiskt
skildrade metamorfos för hundraprocentigt kontant. Säkerligen
fanns ännu åtskilliga efterblivna och illa utvecklade jordbruk kvar
även på det rika Söderslätt i slutet av 1840-talet. Men tydligt är, att
den nya tiden var på mycket märkbar frammarsch även inom det
genomsnittliga bondejordbruket.
För ännu levande gamla människor tillhör Nils Lovén
farfarsgenerationen. Farfars tid går här tillbaka till tiden före
järnvägarna, före landsortens handelsbodar, före järnspiseln och
fotogenlampan — till de oskiftade byarnas tid på jordbrukets ox- och
träålder. Farfar var född vid 1800-talets början, då Malmö var
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
