Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det går an
vore de skrivna av Sara Videbeek själv: »Bildandet av en familj
bygger på att en man och en kvinna känner dragning till varandra
— erotiskt och på grund av överensstämmelse ifråga om
temperament, allmänna intressen etc.» Hur var det Sara sa till Albert?
»Efter det så är, att du håller av mig och jag dig, så hava vi ju
det gemensamt.»
Men några ekonomiska konsekvenser av denna dragningskraft
ville mamsell Sara inte dra och förmodligen skulle utredningen för
hem- och familjefrågor fått svåra bekymmer med hennes
radikala inställning till familjeekonomien. Hennes syn på
äktenskapets juridiska och pekuniära sida är lika fräsande fri den dag
som i dag är, som när hon för 100 år sedan lade ut texten för
den gode Albert, för vilken det mesta tedde sig minst sagt som
arabiska. Ju mer hennes ögon glödde vid tanken på deras
gemensamma fria framtid, dess större och tommare blev hans.
Och ändå gjorde han sitt bästa för att anpassa sig.
Både när det gällde ekonomi, bostad och arbete ville Sara
Videbeek förbli fri, och vigseln var för henne, om inte ett steg, som
direkt uppmanade till osedlighet, så dock något ditåt. En kvinna
bör kunna försörja sig själv och borde inte behöva förnedra sig till
att bli försörjd genom giftermål. Fjärran från henne var all
kvinnlig underkastelse, och när Albert en gång stillsamt vågade invända,
att törhända hennes föräldrars olyckliga äktenskap i någon mån
berott på att modern varit litet otålig i äktenskapet, svarade Sara
rappt: »Fy, fy, herre», men tillägger med lite mildare röst — »tjugu
gånger sparkad häst som tjugoförsta gången sparkar igen är icke
otålig.»
Familjen som institution har Sara Videbeek alltså den största
misstro emot. Den är för henne en vinge av bly och en bur, där
melodin snarligen kommer bort. Detta att den ena människan får
obegränsad makt över den andra — så såg hon nämligen
äktenskapet — framkallar alla dåliga sidor hos parterna och dödar alla goda
makter. Hon hade sett det på så nära håll. Fadern hade drivit
hennes mor till fylleri och nu låg hon döende efter ett förspillt liv. Lika
olyckliga var äktenskapen bland familjens vänner och bekanta.
Stenbergs madam var en ragata, Sederboms fru var småpjollrig
och hos Spolanders och Zakrissons satt de också i bur. Alla var
fel gifta. De få lyckliga par hon sett hade varit lyckliga trots att de
var gifta, i varje fall gjorde »hopläsningen» snarare från än till.
Sara själv ämnade aldrig, aldrig på tiden gifta sig.
13. STF 48.
ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
