Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hamrin - Thorell
Hade nu Sara varit trulsig och ful, illa klädd och argsint, så hade
förmodligen den vackre underofficeren ägnat all sin tid åt
matbordet på »Yngve Frey» — en tillgång som han tydligen i hög grad
uppskattade — i stället för att försöka tränga djupare in under
schalettens veck på den unga mamsell, som företrädde så
avancerade åsikter. Men nu råkade hon vara det täckaste han någonsin
skådat, med ett behagligt huvud, nätta fötter och sådana söta små
händer. Kambrikhatten klädde henne lika förtjusande som
jung-fruschaletten, och hon hade en mun, som Albert snart kom
underfund med kunde kyssas till tystnad åtminstone en och annan gång.
Hon såg ut som en flicka på en nederländsk målning, har en av
författarens vänner sagt, och det var just vad hon gjorde. När hennes
förtrolighet blev så överraskande men ljuv att Albert mer än en
gång tappade kontenansen, så gjorde det mindre att hon räknade
alla värden i fönsterlufter och inte på något vis kunde förmås att
uppskatta Närkes-skogarnas naturskönhet eller falla i hänryckning
över en solnedgång över Mälaren.
Alltmer förbryllad, men redan vid Kungshatt småförälskad,
fortsatte därför Albert resan igenom att pyssla med hennes gepäck och
skaffa henne mat och husrum, allt medan han »småskrämd» svalde
den ena besynnerliga åsikten efter den andra, synbarligen utan att
kunna smälta en enda. Vilket torde vara honom förlåtet, eftersom
Sara Videbecks sociala program egentligen var mer än lovligt
verklighetsfrämmande i vilket tidevarv hon än pläderat för det.
Men låt oss nu göra som Almquist själv: lugnt konstatera att
det är omöjligt för en historieskrivare att följa med alla händelser.
»Och icke går det an för honom att tala om allting, smått och stort?
Både vad som sades och icke sades? hände och icke hände?»
Med samma suveräna likgiltighet för tidens och rummets enhet
som författaren förenar vi oss därför med det unga paret, just som
de slutat sin frukost med hallon och grädde och ilar ner till
stranden, där båten blåst för avfärd. Sara var lugn och säker som alltid,
Albert däremot snubblade ner mot bryggan, fullt upptagen med att
försöka hämta sig efter den stöt mot den manliga självkänslan som
han fått, när Sara Videbeck drog upp sin penningpung för att
betala sin del av frukosten. Att tänka sig ett fruntimmer som betalar
själv! Det var något nytt som knappast riktigt slagit igenom än idag.
Snart var emellertid »Yngve Frey» kommen ut »framåt ett av
Mälarens största vattendrag, Granfjärden, där det vid övergången till
Blacken nästan alltid drar friskt». Det kunde ha sina risker för en
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
