Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det går an
seglare, men nu gick allt väl tack vare den inre eld, som drev detta
fartyg, vilket inte frågade stort efter vind och våg utan löpte sin
säkra bana, som Almquist förtjust konstaterar, samtidigt som han
gör en av sina överraskande utvikelser från berättelsen i ett litet
reportage om ångfartyg i allmänhet. Han var tydligen oerhört
imponerad av dessa eldvidunder, och det lär inte vara en tillfällighet
att däcket på ett av våra första ångfartyg valts till miljö för Sara och
hennes revolutionära åsikter. Att driva sin seglats med eld, gå rakt
på målet och utan lov var också Almquists princip; inte underligt
att han passar på tillfället att höja en lovsång till ångfartyget.
Berättelsen om livet på »Yngve Frey» är förresten en social
skildring, fräsigt och skickligt gjord av en urstyv journalist — det vore
bra enfaldigt att ens försöka efterlikna den på »Björkfjärden»
1947. Med sina skarpa ögon svepande över för- och akterdäck
visar Almquist hur höga skrankorna var mellan människorna, han
ger i förbifarten en liten känga åt våpiga överklassmammor med
fint uppfostrade barn och ironiserar över »salongsinvånarna», som
inte kan tänkas beblanda sig med folket eller
fördäckspassagerarna. För ensamma kvinnor av folket ömmar han särskilt. »Huru
de leva där framme på däck har mången gång förundrat
historieskrivaren. Det anses icke rätt anständigt att de föra mat med sig
eller föda sig själva.» Man kan också obetingat hålla med
historieskrivaren om att det är rent obegripligt, hur de uppehöll livet,
försåvitt det icke skedde på kaffe med dopp, det enda som var tillåtet
för dem att inköpa ombord, eller också med samma metoder som
Sara. Men dessa var onekligen lika säregna som hennes ställning
på båten — ett mellanting mellan mamsell och jungfru, en flicka av
»naturhållning», inte av »förmakshållning», som författaren själv
säger om en annan av sina hjältinnor. Hennes mod att bryta inot
gängse konventioner var stort, dock icke så stort att hon vågade sig
ner med Albert bland »troglodytfigurerna», som intog sina måltider
nere i matsalen. Han fick smuggla till henne mat!
På den punkten har tiden ridit fort. I dag skulle Sara Videbeck
tvärsäkert, iklädd dräkt och basker suttit i matsalen och ätit
middag, rökt cigarrett och tagit en snaps. Nej, inte en snaps! Hon hade
förmodligen, varnad av sina föräldrars exempel, varit absolutist och
varmt ivrat för ökad folknykterhet.
Det var mitt i blåsten på Granfjärden som Sara och Albert
riktigt växlade in på »mänsklighetens största problem», men det är
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
