Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det går an
Ty goda läsare, för att tala med Almquist, det må ni veta, att
kvinnorna kring författaren höjde inga glädjerop mot skyn när
»Det går an» kom ut. De många förträffliga saker han sade om
kvinnans frigörelse gick dem tydligen rätt obeaktade förbi, och
hela deras aversion vände sig mot hans syn på vigseln och
äktenskapet. Almquist träffade som en av centralfigurerna i kretsen
kring Malla Silfverstolpe, Geijer och Atterbom alla den tidens
framstående kvinnor — Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén och
Sophie von Knorring — men ingen av dem såg i honom någon
kvinnofrigörelsens apostel. Tvärtom tyckte till exempel Fredrika
Bremer positivt illa om honom och om någon tagit Sara som en
andlig syster till vår stora kvinnosaksmoder, så skulle denna
säkert inte känt sig smickrad. Det fanns ingen väsenslikhet mellan
den självständiga glasmästardottern från Lidköping och Fredrika
Bremer, fastän de strävade mot samma mål. Ytterligt förvånad
skulle säkert också författaren av »Det går an» ha blivit, om han
kunnat ana, att det inte skulle bli han själv utan den beskedliga
mamsell Bremer som skulle föra kvinnorörelsen snabbast och
säkrast framåt. Hon skulle komma att fordra arbete och egen
försörjning som en rättighet för kvinnan, Almquist däremot fordrade det
som en skyldighet, skillnaden är ganska väsentlig.
Att dessa båda i någon mån påverkade varandra får man väl
ändå anta. Det fanns så många skrankor för kvinnorna, att de
måste ha enats på åtskilliga punkter trots att de var så olika.
Almquists definitiva övergång till realismen skedde förövrigt samtidigt
som Fredrika Bremers »Presidentens döttrar» kom ut och i
Törn-roskretsen uppträder ju direkt en av Fredrika Bremers hjältinnor.
Men vid tiden för »Det går an» var förmodligen mamsell Bremer
ännu inte medveten om sin uppgift som kvinnorörelsens
banbrytare och märkte tydligen inte, att Sara Videbeck i många avseenden
var hennes andliga syster.
Den av kvinnorörelsens förkämpar som bäst förstod Sara var
Ellen Key, men när hon framträdde hade också åtskilligt av vad
Sara längtade efter och pläderade för tillfallit kvinnorna. De fick
snart nog rättighet att »frambära glasarbeten å gator och allmänna
platser» — tänk vilken möjlighet öppnade sig inte därvid just för
mamsell Videbeck! — de fick tillträde till hantverk och kom i stort
antal in i industrin. De fick rent av beträda den lärda banan och
avlägga akademisk examen och även nyttja sin kompetens på det
ena området efter det andra. Ingen förmenade dem att försörja
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
