Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gertrud Serner: Konstnärerna upptäcker det svenska landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
serade massor till vänster och höger och låter blicken långsamt och
i etapper glida in mot en utsikt, som öppnar sig i ett mjukt
förtonande perspektiv eller slutes av en vacker byggnad. Däremot ser
han ingen mening i att mödosamt utforma varje liten detalj i
lövverk eller markvegetation. Han arrangerar ett landskap med
sidokulisser och fond som teaterdekoratören av äldre modell och
skulle ha funnit det orimligt, om någon förehållit honom att den
fria naturen mycket sällan gestaltas i ett sådant regelbundet
arrangemang. Han ville ge idealbilden av ett landskap som bättre
än någon i detalj trogen avbild skulle kunna återge koncentratet
av den naturstämning, vartill den i verkligheten mera nyckfulla
och varierande naturen kunde inspirera honom. Hans landskap
är en svärmisk omtolkning av den svenska naturen, som blir
mest genuin och därför också mest förståelig för eftervärlden, när
han målar mellansvenska lövskogshägnade idyller, och mera
främmande och teatermässig, då han dessemellan någon gång försöker
sig på vildare berglandskap.
Det är den begynnande romantiken, som otvivelaktigt
återspeglas i Fahlcrantz’ verk, fastän ännu mera elegisk än dramatisk, mera
känslosam än passionerad. Detta stilla vinddrag efterföljdes dock
snart av en känslornas stormvind, som blåste genom
högromantikens landskapskonst inemot mitten av århundradet. Den som mer
än någon annan målare förkroppsligar den epoken hemma hos
oss är Marcus Larson. Fahlcrantz hade vandrat ut i naturen, men
han hade stannat i det kultiverade landskapet, som verkade
förtroget och inbjudande på människorna. Marcus Larson sökte den
vilda naturen, den orörda, skrämmande, där naturens makter
syntes vara allenarådande och som ingav en känsla av mystik och
fruktan. Fahlcrantz ville drömma i stillhet om en lycklig harmoni,
Marcus Larson ville njuta av den rysning, som mötet med
överväldigande och gärna lössläppta naturkrafter gav honom. Den
ene är lyriker, den andre dramatiker. Sådana var deras
personliga förutsättningar men sådana var också de härskande dragen i
de båda generationernas konstnärliga uppfattning.
I Marcus Larsons landskap skummar vattenfallen, träden
ligger brutna av stormen, molnen jagar varandra på himlen, blixten
ljungar och skeppen brinner. Naturens liv förefaller att vara ett
drama, som ständigt står på kulminationspunkten. Våldsamheten
blir ännu mera påtaglig genom att Marcus Larson återger varje
detalj i landskapet på ett mycket mera utmanande konkret sätt
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
